Leva med shiba

På denna sida vill vi samla olika beskrivningar på hur just du tycker det är att leva med shiba - skriv en kort berättelse på max 3000 tecken och skicka till levamedshiba@shibainfo.com. Bifoga gärna en bild! Långa texter kan sparas till nästa nummer av vår E-tidning. Nyaste artiklarna överst!

Så blev vi med shiba/shibor

Av Camilla Liljefjord, 2007-04

Varje dag med en shiba är en fantastisk händelserik dag! Det går nog inte en hel dag utan man både skrattar och river sig i huvudet och undrar vad man gett sig in på?! När jag träffade min man så hade han en stor svart hund vid namn Holger, denna enormt fina hund var blandras av flatte/golden. Själv hade jag tidigare haft både boxer och amerikans cockerspaniel och kände mig väl inte så där överförtjust över att ha hund igen. Ja ni vet, man är så bunden och så smutsar de ner så infernaliskt. Fast det var bara att gilla läget och givetvis så älskade man det igen så småningom. Holger började bli till åren och tanken på att skaffa en till hund innan han försvann tog fart, men vad ska man då satsa på. Så en kväll kommer yngsta dottern inrusande i vardagsrummet och säger att hon har sett en ”jättefin” hund på nätet, skynda er och kom och titta! Den liknar en Chowchow säger hon! Mycket riktigt är det en fin hund hon sett och rasen är Shiba. Den ser ju trevlig ut och verkar vara lagom i storlek så det blir till att läsa allt om denna ras. Tankarna är givetvis många efter att ha läst vad som skrivs om denna speciella ras. Efter detta så ringde vi runt till shibamänniskor vi hittade på nätet och ställde tusen frågor. Efter många samtal med Britt-Marie Andersson, kennel Jbax, så bestämde vi att vi skulle åka och titta de små underverken! När vi steg in i Britt-Maries hall så såg vi för första gången en shiba i verkligheten, de stod bakom ett kompostgaller en bit in i hallen. Jag tänkte; åh vad små de är, det syns att de inte är så gamla! Ack vad jag bedrog mig, det var de vuxna som vi såg såklart. Antagligen var det för att vi var van vid Holger som var en hund på 40 kilo som dessa såg så små ut. När vi kommit in i huset så var de där i köket, dessa små underverk, oj vad små de var!

En av dem var Albin eller Jbax Aki Yorokobi som det japanska namnet är. Hemresan med Albin gick utmärkt, han sov i mitt knä hela vägen till Ängelholm även om Holger satt därbak i bilen och gnydde, han var fruktansvärt nyfiken på nytillskottet i familjen. När vi kom hem så släppte vi ner Albin försiktigt så att han och Holger kunde bekanta sig med varandra och det gick över förväntan. Holger var en lugn och snäll hund så han tog det lugnt med den lille, men den lille tog det inte lugnt med Holger. Han sprang och hängde honom i öronen och ställde sig på bakbenen för att nå upp för att snusa(proppa till) ”storebror”.

De sov ihop och blev verkligen vänner de få dagar de fick tillsammans för tyvärr så blev det endast tolv dagar. Holger vaknade upp en morgon och kunde inte stå på benen vad det berodde på hade vi ingen aning om. Han hade lagt sig på kvällen och varit som vanligt så det blev att kontakta veterinären. Vi fick tid på em och jag och Emma fick bära in honom i bilen det var hemskt. De upptäckte en stor tumör på mjälten. Vi fick åka vidare med honom djursjukhuset i Helsingborg där vi fick ta det svåra beslutet att avliva vår älskade Holger. Albin sörjde i flera dagar och åt ingenting, han blev nästan apatisk så det blev till att mata honom. Tiden gick och han blev som vilken liten tokig shibavalp som helst, alltså helt galen och vild som bara den. Varje kväll klockan halvåtta när husse ville titta på nyheterna på TV då ville Albin något helt annat nämligen busa. Han gav sig inte förrän han fått igång husse, hjälpte det inte med att puffa på honom så fick man väl bita i något som t ex. en fåtölj för då var ju husse tvungen att till sist resa sig! Som sagt ibland undrade man vad man gett sig in på. Idag är han lugnet själv, stolt och värdig. Han är en verklig personlighet med de flesta av shibornas drag, självständig, blir förnärmad om han blir orättvist behandlad, ja ni vet själv hur de kan vara.

När Albin var lite över ett år så började vi prata om att skaffa ytterligare en shiba. Dels för att vi märkte på Albin att han tyckte om att leka med andra hundar och tittade längtansfullt efter grannens två hundar när de busade.

Fast allra mest för att vi hade kommit att älska denna ras för alla dess egenheter och galna upptåg och ville gärna utöka flocken med en liten shibaflicka/kille. Detta diskuterade vi igenom många gånger med vår uppfödare Britt-Marie på Jbax kennel. Hon stöttade oss som vanligt och efter att ha träffat oss vid ett flertal tillfällen och sett hur vi fungerade med Albin så fick vi grönt ljus att bli ägare till ytterligare en underbar varelse. Det enklaste tyckte jag hade väl varit att ta en hane till men B-M och min man Jouni förespråkade en tik för att undvika eventuella konflikter mellan två könsmogna hanar. B-M sa att om det blev en fin tik och jag kunde tänka mig att ha den på foder så var det en lösning. Så nu började väntan på shiba nr två och det var spännande. Albins mamma Hilma blev dräktig med beräknad nedkomst i slutet av februari så spänningen steg. Jag var så inställd på att få en valp så när B-M ringde och sa att det blivit en valp och en hane så var det som om att dra ner en rullgardin. Oj vad besviken jag blev det var som om all luft gick ur en. Som tur var så kunde B-M berätta strax efter att det antagligen skulle komma valpar efter hennes andra tik Mirai längre fram emot våren, så då måste det väl komma en liten tjej, eller?!

När vi visste att det skulle bli valpar så började då väntan på nytt. Jag kommer så väl ihåg att jag och Jouni var på väg i bilen och skulle hämta en grind som vi köpt när mobilen ringde. B-M berättade att hon suttit uppe under natten och väntat på att det till sist skulle komma ut en liten shibatik, men det kom ingen utan tre små underbara hanar. Då sa jag att det är nog meningen att vi ska ha en hane och så fick det bli. För mig kändes det viktigt att prata med andra som har två hanar och höra hur det är. Så jag pratade med Paula som har valparnas pappa, Kuro. Hon har tidigare en valp köpare som har två hanar och det fungerade bra. Tur att man har bra uppfödare i ryggen som man kan ventilera med. Hela familjen följde valparnas utveckling via mail och när de var tre veckor så åkte jag och Jouni upp för att titta på de för första gången. Sen följde en lång väntan som alla som varit med om känner igen. Eftersom vi skulle ha valpen på foder så var det viktigt att försöka se vilken som hade bäst chanser att bli bra. Det bestämdes till sist att det skulle bli "ettan" som skulle bli vår, det är Molle i mitten (Jbax Doo Bi Diamaru) . När Molle blivit sex veckor var och hälsade på igen. Då är de ju som mest underbara de bara tultar omkring och busar och visar lite olika personliga:) drag. Ja givetvis så tyckte vi att Molle var den allra finaste och två veckor senare var det dags att hämta honom.

Frågorna som snurrade i huvudet var många; hur skulle det gå med Albin och Molle, tänk om de började slåss och man inte kunde reda ut det. Albin kanske inte alls ville ha en lillebror, ja och många andra funderingar for runt i skallen.

Vi kom hem hit och Albin skulle för första gången få träffa Molle. Samma procedur som när vi kom hem med Albin, försiktigt sätter man ner den lilla valpen och håller tummarna att det ska gå bra. Det gjorde det i alla fall de två första dagarna... Jag var i djuraffären och köpte var sitt gosedjur åt dem och gav dem, det skulle jag nog inte ha gjort, båda två skulle ville båda djuren. Det slutade med att Albin "proppade" till Molle som skrek i högan sky! Jag och äldsta dottern fick gå in och ”medla”. Molle var alldeles darrig och bara skrek, typiskt shibaskrik! Min väninna som bor några hus bort ringde och undrade om vi behövde hjälp med att ta till veterinären, grannflickan kom springande och undrade vem som kommit till skada, och jag undrade än en gång vad jag gett mig in på! Som tur var så var detta en engångs händelse, Albin ville givetvis visa att det var han som bestämde och efter några dagar så gick allt mycket bra.

Idag är de som Knoll och Tott, de följs åt nästan överallt. Molle försöker så klart att stiga i graderna men det har han inte mycket för. Fast ibland så gör Albin precis som vi shiba ägare bör göra, han totalt ignorerar ofog ifrån Molles sida och tittar åt ett annat håll. När han verkligen vill ha benet som Molle kanske försöker ta ifrån honom så visar han det mycket tydligt och då vet Molle att det är inte lönt att ens försöka. Så rangordningen är avklarad än så länge, sen får vi väl se var det slutar.

Om det är trevligt och kul att ha en shiba så upplever jag det dubbelt upp till min stora lycka! Det var verkligen rätt beslut vi fattade när vi blev ägare till först en shiba och sen ytterligare en. Som sagt det gå inte en dag utan att man skrattar åt deras galna upptåg!

"Knoll och Tott" idag; Albin är två och halvt år och Molle ett år! Det blir bara roligare och roligare med shiba så man får väl passa sig så att man inte sitter med en hel flock en dag!

upp

Fuji och Chika

Av Ingrid Hofflund-Nystad, 2007-01

(Dette innlegget må leses med en litt humoristisk tankegang, for det er ikke såå ille som det høres ut som).

Mitt liv med shiba......hm........ikke bare positivt egentlig. Et par ganger lurte jeg på om det ikke var best å levere chika tilbake til oppdretteren.....da vi begynte på valpekurs, fikk jeg en del råd av kurslederen om min opptreden overfor hunden min, om hva jeg kunne endre for å gjøre det bedre. (vi hadde en kursleder som leste mye om rasen da vi kom på kurs, og som utifra det kunne gi oss en god del informasjon). Jeg så at jeg gjorde enkelte ting feil når det gjalt innlæring, og dette endret jeg på selvfølgelig.

Heldigvis hadde vi en oppdretter (lena sonefors, kennel stammlocks) som ga oss råd og som fulgte oss opp.

Dagene og ukene gikk og jeg trivdes bedre og bedre med shibaen, men jeg er i dag fast bestemt på at shiba ikke er en "først-gangs-rase" hvis man ikke er vant med hun fra før. Jeg vet at dette høres negativt ut, men jeg har lært en masse. Nå kunne jeg ikke tenke meg et liv uten shiba. (og vi drømmer om å starte kennel en gang....)

Etter en litt "strevsom" start med chika og en lettere "ungdomstid", begynte vi å tenke på en hund til......jeg var fast bestemt på at jeg skulle ha en golden retriver (det er en hunderase som ikke er periodvis døv og sær slik som vår eldste shiba). Vi ombestemte oss gang på gang med tanke på at vi skulle gifte oss og at vi ville ha lite tid til en valp.... så en dag fikk vi mail fra Chikas oppdretter (etter bryllupet og vi hadde ingen unnskyldninger overfor oss selv lengre), og vi visste at det var dette vi ville (hadde nok bare ventet på tilbudet). 5 uker etter fikk vi Fuji, og vi har ikke angret et sekund på at vi tok han til oss.

Vi har 2 flotte shibaer: chika på 2 år og 9 mnd og fuji på 3,5 mnd.

Jeg elsker livet med denne rasen, alltid noe å le av og alltid noe spik å finne på med disse hundene. Våre hunder er svært kostete, så vi har fått levende kosebamser (og et par skikkelige shibatroll)

Jeg har de siste mnd hatt mye glede av shibainfo og håper mange andre har det også. et supert forum!

Hilsen ingrid, bjørn, chika og fuji.

upp

Da én ble til to

Av Ingrid Hofflund-Nystad, 2007-02

Vår første shiba, Stammlocks Chika, kom til oss i juni 2004. Vi både trivdes og ikke trivdes med rasen......kosete.....stri.....uregjerlig.......snill.....sta....osv osv......

Min mann ville ha en shiba til, mens jeg mente at min mann burde mental-undersøkes siden han kunne tenke på noe sånt. jeg var ikke klar for en shiba til i det hele tatt. Etter ca 1 år, hadde tanken modnet og til og med jeg ville ha en shiba til....(da mente min mann at det kanskje var jeg som burde mental-undersøkes siden jeg hadde ombestemt meg). Så en dag kom det mail fra oppdretteren til Chika om at hun hadde en valp hun trodde ville bli veldig fin, og ønsket at han skulle få komme til utstillings-interesserte mennesker. Det tok oss vel ikke engang én dag før vi hadde bestemt oss for at det ville vi. Fuji var da 3 uker gammel. Siden vi bor i Oslo, som er ca 6-7 timers kjøring fra Sturefors, fikk vi bare hilst på Fuji én gang og da var han 6 uker. Helt siden vi sa ja til å kjøpe denne valpen, fikk vi jevnlig bilder og oppdretteren fortalte mye om hvordan han var og hvordan han hadde det. Vi fulgte spent med. Ikke en eneste dag har vi angret på at vi kjøpte Fuji. Han er den ultimate kose-spise-sove-kose mer-og-se pen ut-hunden vi kunne få. Han ble umiddelbart godtatt av Chika og etter det har vi alle 4 hatt det svært bra.

Chika og Fuji sover ved siden av hverandre, biter hverandre i halen og ørene, dytter hverandre og leke godt sammen. Når en av hundene har vært borte en dag eller to, gir de tydelig uttrykk for at de savner hverandre. Når de møter hverandre igjen, har de et standart ritual: de løper mot hverandre, Chika steller seg med Fuji under halsen/intill brystet og Fuji lener seg mot. Det er for oss tydelig at de klemmer hverandre. Dette gjør de faktisk alltid når den andre har vært hjemmefra litt. Jeg stortrives med å ha to hunder, det er stille og rolig hjemme, ingen krangling og det har blitt dobbelt så mye kos. Chika er flink til å oppdra Fuji, så det har vært så mye lettere å oppdra valp nr.2. Jeg føler ikke at det er mer å gjøre med to hunder enn én, bortsett fra dobbelt så mye pels.....vår blå sofa er nå i shiba-outfit.

Jeg elsker denne rasen og skal ikke se bortifra at vi blir oppdrettere en dag vi også!!!!

Ingrid, Bjørn, Chika og Fuji.

upp

Fem år med Honto-No Chigusa (Gosan)

Av Rolf och Eva Lindström, Boden, 2006-08-17

Vår jämthund Nelly drabbades av en svår sjukdom och lämnade oss hastigt. Hennes ”lillasyster” Moa som är en blandras av samojed och gråhund blev helt förtvivlad. Hon hade aldrig behövt vara ensam och nu blev livet mycket trist. Hon avskydde hundgården och maten smakade inte. Man såg tydligt att hon sörjde sin kompis.

Vi fattade då beslutet att skaffa en ny kamrat till Moa. Vi sökte i hundböcker och på nätet. Plötsligt dök där en hemsida med en ovanlig hundras som hette Shiba upp. Det såg ju ut att vara en trevlig hund. Vi läste beskrivningen om rasen och om de egenheter som var utmärkande för shiban. Det avgjorde saken. Vi kontaktade Helene på Honto-No i Bergshamra och efter några samtal var vi övertygade att det var en shiba vi ville ha. Helene hade en tik som hon snart skulle para och blev det bara valpar så fick vi boka en.

Det blev det! Vi gjorde upp om ett sammanträffande. Eftersom vi bor i Norrbotten så var det ju en bit att åka men det var det värt. Vi föll pladask för de små röda knyten som tultade omkring och sötast av alla var förstås den som vi skulle få köpa.

Ett tag senare kom vår dotter som bor i Stockholm med lilla Chigusa med flyg till Kallax. En underbar liten krabat som förundrade och roade oss från första dagen. Jag har inget minne av att hon en enda gång kissade inne fast hon bara var åtta veckor gammal.

En som dock inte blev särskilt glad var Moa. Hon tyckte det var förskräckligt med denna lilla mara som klängde och bet och slet i henne så att hon aldrig fick en lugn stund. Men hon vande sig snabbt vid sin nya kompis och under de år som gått har de haft mycket glädje och sällskap av varandra.

Eftersom tiden gick lärde vi oss att en shiba är ingen vanlig hund som man ryar åt och läxar upp. Hon har en oerhörd integritet och en intelligens som långt över det vanliga hundförståndet. Om hon blir förorättad blir hon väldigt förnärmad och kan ligga och sura en lång stund. Obekanta människor släpper hon inte på sig direkt. Om man får besök måste går hon lite avvaktande undan och visar tydligt att hon inte är intresserad av bekantskapen. När hon sedan ser att dom är okay så går hon gärna fram och lägger sig kring deras fötter. En del blir emellertid aldrig godkända – varför har vi inte lyckats lista ut!

Hon lär sig snabbt olika saker men det betyder inte att hon lydigt utför sina inlärda kunskaper. Vid inkallning till exempel lyfter hon på huvudet och ser ut som om hon tänker ”ja,ja jag kommer men först måste jag kolla en sak här”. Hon tycker det är skitkul att springa efter en boll men det är stört omöjligt att få henne att hämta tillbaka bollen.

I dag är Chigusa drygt fem år och man ser hur hon har mognat och blivit en underbart snäll och lugn familjemedlem. Hon visar upp ett otroligt lugn och en harmoni som är orubblig. Ser hon att man klär sig för att gå ut ligger hon i hallen med huvudet på framtassarna och betraktar en och tänker ”Få se om man får följa eller om man ska stanna hemma” medan Moa skäller och har bråttom ut. Hon har blivit alltmer gosig med tiden men det är fortfarande helt på hennes villkor. Det går inte att lyfta upp henne i knät – däremot kommer hon gärna i sängen eller soffan och ligger riktigt nära när hon själv bestämmer sig för det.

Det enda som kan hetsa upp henne är andra hundar på gatan. Då reser hon ragg, morrar och gör några underliga galtasprång. Okända människor i mörka kläder får henne också misstänksam. Vi kallar henne för vår kvarterspolis.

Man märker också att det är en kraftig jaktinstinkt i blodet. Småfåglar och råttor är byten som ibland slinker ned. Har hon fångat en råtta eller en fågel så finns det inte en chans att ta den från henne. Man skulle få ha ihjäl henne hellre än att hon släpper bytet.

Kloklippning tycks vara ett känt bekymmer för shibaägare. För oss har det fungerat ganska bra trots att hon alltid prövar med några höga shibaskrik. När det inte hjälper ger hon sig. Husse håller, matte klipper och Chigusa lider men uthärdar. Förmodligen är det det integritetskränkande i att bli fasthållen som är det outhärdliga, inte klippningen i sig!

Chigusa har i stor sett varit frisk. Hon har tidvis problem med att hon slickar tassarna och trampdynorna vilket först gav oss stora bekymmer. Hon avskyr att man rör tassarna men sedan uppfödaren avrått från att hålla på att smörja och i stället ge cortisontabletter så är det inte längre något problem. Det går över på några dagar och det blir allt längre mellan varven.

Det har varit intressant att se spelet mellan Moa och Chigusa. Trots att hon är mindre och bara väger hälften av Moas vikt är det för det mest hon som bestämmer. Hon är smartare och lurar ibland Moa å det grövsta. Om Moa lagt sig i sin korg så går hon fram och utmanar Moa med små attacker och gläfs tills Moa rusar upp. Då springer hon runt och hinner ta liggplatsen innan Moa är tillbaka. Konstigt nog får hon ligga kvar.

Det är bara när det gäller matfaten som hon inte har något att säga till om. Då är Moa den starkare, men det går ju att tjuväta när inte Moa ser på.

Nu är Moa tolv år och börjar vara lite sliten och om vi en dag skulle bara ha Chigusa kvar så tror jag inte att hon skulle bli svår att ha som ensamhund. Hon är inte en hund som man stänger inne i en hundgård ensam utan då blir det nog husses superkompis i verkstaden på dagarna.

upp

Så fann jag Chonix Yuu-Kirro!

Av Anna Mattsson 2006-08

Jag får väl börja med att jag skriver som en kratta men hoppas att ni ska förstå ändå.

Första gången jag stötte på en shiba var på Göteborgs hundutställning januari 2004. Gud, vilken söt hund tänkte jag då. Jag har alltid gillat hundar med "varg"-utseende. Egentligen är jag en kattperson, har varit uppväxt med katter i hela mitt liv. Mina föräldrar skaffade familjens första hund 1995 som är en border collie och 2 år senare skaffade mamma även en malinois.

Jag har alltid tyckt om djur och har haft en del bla. marsvin, kameleont, möss, kaniner och katter förstås. Jobbade även i zoo-affär i ett år.

Det hela började med att jag flyttade ihop med min pojkvän som bor i Göteborg (2003) och han hade inga djur. Katterna som jag har fick bo kvar hos mina föräldrar som bor i Hindås ca 4 mil öster om Göteborg, skulle aldrig sätta dem i en lägenhet eftersom de är utekatter. Det kändes väldigt tomt i lägenheten eftersom jag är van vid att ha djur omkring mig. Jag köpte först fiskar, men visst de är fina att titta på - men inte speciellt kramvänliga.

År 2004 efter att jag hade varit på hundutställning började jag läsa om shiba. Vad det är för slags hund, vad den kräver, hur mentaliteten är, om den är frisk osv. Jag fortsatte även med att gå på utställningar och pratade med folk som hade shiba. Jag blev väldigt glad när de flesta beskrev shiban som självständig, intelligent och frisk. Det här kan inte vara sant tänkte jag. Ju mer jag hörde och läste om shiba desto mer tyckte jag att egnskaperna som shiban har är väldigt lik en katt. Det här är verkligen den perfekta hunden tänkte jag. Den är i ett perfekt format, den dreglar inte, fruktansvärt vacker, luktar inte och är självständig precis som en katt (Jag kommer när det passar mig-attityd). Jag ville ha en hund som kan tänka.

Jag berättade för Michael (min sambo) att jag ville köpa en shiba. Det var nu det svåra började, att hitta en bra kennel. Efter att ha läst på flera olika kennelhemsidor och även hälsat på en shibakennel bestämde jag mig för att till slut ringa Annika (Kennel Chonix).

Det första samtalet varade i över en timma och Annika frågade ut mig om allt. Hur vi bodde, jobbade, vad vi hade tänkt att ha hunden till osv. Det här kändes jättebra för mig, att Annika frågade ut mig. Det visar på att hon är väldigt mån om att hennes valpar ska få ett bra hem och att inte vem som helst kan köpa (Det finns ju kennlar som inte bryr sig om hundarna och bara vill tjäna pengar). Men samtidigt var jag även nervös - tänk om jag inte skulle få köpa en valp ifrån henne...

Vi bokade ett besök och jag bara väntade på att dagen skulle komma så jag kunde få träffa Annika och hennes hundar och, för att inte glömma, om jag skulle bli en kvalificerad valpköpare. Dagen kom och vi pratade och pratade och till slut sa Annika ok, vill ni köpa en valp får ni vara beredda på att få vänta.

Det var nu den oltoligt långa väntan började. Vi väntade och väntade och den 10/7-06 föddes äntligen Chonix Yuu-kiiro.

Kiiro som vi kallar honom kom hem till oss lördagen den 3 september 2005. Han var en otroligt lugn valp, jag hade förväntat mig fullt kaos med trasiga skor, mattor och möbler. Men inte det inte, han lekte med sina leksaker och tuggade på sina tuggben. Att han dessutom var rumsren var ju också ett stort plus i kanten. Kiiro är en helt underbar shiba med en mycket glad attityd. Han älskar alla hundar vilket dock kan vara både för- och nackdelar.

En söt sak han gör är: När klockan är mellan 23:30 och 00:00 går Kiiro själv in i sovrummet och lägger sig i sängen. Han kan ha legat och sovit i vardagsrummet innan, men när klockan närmar sig midnatt går han och lägger sig i sängen.

Utställningsbiten har gått ok, han är lite klen i kroppen, men växer väl till sig så småningom! Han har fått 1:or och HP. Det bästa med utställning är att Kiiro tycker det är riktigt roligt!

Nu i september ska Kiiro och jag börja med tävligslydnads kurs. Vi får väl se hur det går...

Till slut vill jag bara säga ett jätte tack till Annika som lät oss få köpa Kiiro. Som sagt han är helt underbar.

upp

Tamiko och Sashi

Av Mia Lundgren, 2006-08

Chonix Tamiko hämtade vi den 13/6 2004 hos Annika, Kennel Chonix. Hon lindade verkligen matte och husse (som inte haft hund tidigare) runt tassen. Tamiko blev snart en bortskämd liten fröken, fick som hon ville allt för ofta. Flera gånger fick vi be om råd av världens bästa Annika, och tänk att hon utvecklades till en helt underbar shiba!

Tamiko är vad man kan kalla en livsnjutare. Hon sover var, när och hur som helst. Hon ligger gärna och ”gottar” sig på dem soliga fläckarna på golvet, en dag hittade jag faktiskt henne på soffbordet! Hon njuter länge och väl av sin mat (och annat som hon kan tänkas bli bjuden på). Regnar det ute vill hon helst stanna inne men nöden lyder ingen lag så ut måste hon. Väl ute kommer hon på hur ÄCKLIGT det är att bli blöt om tassarna så i gräset tänker hon INTE gå. Tyvärr är matte och husse så elaka att dom drar upp henne i gräset i alla fall, väl där så tömmer hon allt och rusar ut på trottoaren igen.

Tamiko har alltid varit mycket social, hon hoppar i famnen på alla som tittar på henne, och visst är det fantastiskt att shibor faktiskt kan höra och förstå när någon säger – vilken vacker hund!

Redan när Tamiko var liten började vi fundera på att göra flocken större. Vi diskuterade med Annika (Chonix) och bestämde att när Tamiko är ca 2 år kan det vara lagom med en till.

1 april 2006 hämtade vi Chonix Ama-tsu-kami, Sashi. Tamiko var lika glad som vi och vi var övertygade om att detta skulle bli kanon!

Sashi är en underbar liten (ganska stor faktiskt) tjej som charmar alla som ser henne. Även om hon är lite mer reserverad än Tamiko tycker alla att hon är sockersöt (är man en shiba så är man). Hon myser gärna och gosar och är gärna där man är.

Faktum är att Tamiko och Sashi har sina olikheter. Sashi exempelvis ÄLSKAR vatten. Regn är en gåva sänd från himmelen! Sashi kastar i sig maten och ställer sig sen och tittar på Tamiko när hon sakta avnjuter sin måltid. Tamiko är stolt och värdig medan Sashi bara lullar omkring och busar. Tamiko är även mycket mer självständig än Sashi på både gott och ont. Det är verkligen kul att se hur stor glädje dom har av varandra. Tamiko var sjuk en kväll när vi skulle iväg så ”mormor” och ”morfar” fick passa henne och Sashi följde med oss. När vi kom och skulle hämta Tamiko såg hon knappt åt vårt håll utan visade klart och tydligt hur tråkigt hon hade haft det utan Sashi

Slutligen kan jag säga att jag och husse inte skulle kunna tänka oss ett liv utan våra flickor. Dem förgyller dagen med att bara vara.

upp

Chonix Usui Mikao

Av Eva Bohlin 2006-08

Så heter vår lilla shiba, en hane som fyller två år den 16 september. Mycket har hänt i vår familj sedan vi hämtade hem Usui från Annika Mårtensson i Malmö.

Usui föddes i U-kullen, och var störst av alla fyra valparna. Första gången vi var och tittade på valparna, förälskade vi oss i Usui. När vi senare hämtade hem honom till Unnaryd, en sen kväll i november, fann han sig med en gång till rätta i sitt nya hem. Det kändes som om han hade varit hos oss hela livet, att han var en del av oss. Han tog redan första natten en plats i sängen, (naturligtvis...). Att ha en shiba, förstod vi ganska snart, var inte som någon annan hund vi har haft. Han är en väldigt bestämd och envis liten herre, med sina ritualer som skall följas till punkt och pricka.

Varje morgon när Usui tycker, att nu har de sovit tillräckligt, det är dags att gå upp... Då kommer han i full färd upp i sängen, och går fram och sätter nosen rätt på näsan och så står han där och stirrar helt blick stilla tills man rör sig minsta lilla. Då är det full fräs, åhh... vad roligt att du vaknade husse eller matte!!! Det finns inget annat att göra än att gå upp och ut på morgonpromenaden. Bara den är en hel historia för sig, men om vi förkortar den lite. Den är sig aldrig lik, man vet aldrig vart den bär hän. Ena dagen skall han bara gå en väg, och nästa dag vägrar han fullständigt att gå där han absolut skulle gå dagen innan. Det spelar ingen roll hur jag bär mig åt, har Usui bestämt sig så blir det så. Jag brukar få med honom så pass långt så att jag får sista ordet, men till sist brukar han hoppa upp på mig och stå en stund och förklara på sitt eget språk, att denna vägen passar inte mig idag matte, du måste förstå att den vägen där borta är den jag har valt idag.

Det är likadant med maten, ena dagen kan han sluka leverpastej, och nästa dag kan han titta på mig som om han är förödmjukad över att jag skulle ha mage att ge honom detta. Skall jag äta det menar du?? Jag har haft rätt så många hundar under mitt liv och har man kastat en bit korv eller kött upp i luften, har de fångat den med ett språng rätt upp. Kastar vi en läckerbit till Usui, så sitter han på golvet och följer biten med blicken tills den landar på golvet. Sedan stirrar han stint på oss med en blick som säger; menar du att jag skall äta den nu?

Vi bor ute på landet intill en stor sjö. Usui fullkomligt älskar att vara ute, helst vintertid, han ligger ute hela dagarna, och han går aldrig någonstans utanför tomten. Med ett stort undantag, om somrarna har vi mycket sommargäster och varje år nu, så har deras, (alla är tikar), hundar löpt samtidigt i juli-augusti. I år har det varit fyra tikar som har bott runt om Usui och de har löpt alla på en gång. Just denna period, kan vi inte ha honom lös av förståeliga skäl.

Han är också en väldigt känslig liten pojke. Är någon ledsen, eller arg, så kommer han fram och hoppar upp och tittar bekymrat på oss. Han sätter sin lilla tass på axeln och pratar med oss, så sitter han där tills man blir glad igen. Och hur skulle man inte kunna låta bli att bli det...

En dag när jag och Usui var ute och gick, så kom en man springande emot oss. Han var väl ute och sprang sin joggingrunda skulle jag tro. Men på något vis så uppfattade Usui honom som hotfull. Så han blev plötsligt dubbelt så stor, raggen reste sig, och han började sprätta som en galning samtidigt som han skällde hotfullt. Mannen tog en stor omväg runt oss, vilket var fullt förståeligt. Sekunderna efter var han precis sig själv igen, på väg mot nya äventyr som kanske väntade längre bort på vägen. Jag själv blev väldigt förvånad, jag hade aldrig sett honom gå i försvar. Jag trodde att han var alldeles för snäll och glad i människor för att ens kunna tänka i de banorna. Men på något sätt känns det ändå tryggt att veta att han inte skulle tveka en sekund om det verkligen gällde. Han är väldigt mångsidig och väldigt förståndig och vet på något vis alltid när det är dags att rycka in och hjälpa till på ett eller annat sätt.

Om vi skulle skaffa en hund till framöver, så vet vi, att det definitivt blir en shiba...

upp

Ester Pestråttan

av Helene Lundin 2006-07

Sitter med pennan i min hand har fått den stora äran att berätta lite om hur det är att leva med shiba. På gräsmattan ligger vår shiba, som för övrigt heter Dikusha men kallas Ester Pestråttan, och blänger ilsket på mig - har just räddat en av våra stackars katter ur hennes grepp - men jag kan inte göra annat än att le åt denna ljuvliga varelse, för det har i alla fall aldrig skrattats eller slitits i vårt hår i frustration så mycket sen den dagen Ester kom in i vårt liv. Det är snart två år sedan och vi är alla i familjen enigt överens om att den dagen vi hämtade hem det lilla livet från Lena Sonefors det är det BÄSTA vi gjort. Esters familj består också av husse Peter, lillmattorna Elin och Anna, till familjen hör även tre katter och en hamster.

Att leva med en shiba är att vara beredd på det mesta precis när som helst för man vet aldrig vad det lilla djuret kan få för sig just för tillfället, det är verkligen nyckfulla varelser - Shibor.

Med nyckfull menar jag att när vi blev ägare åt vår Ester så var det bestämt att hon skulle bli mor, så när nu damen uppnått lämplig ålder och diverse andra godkända tester var gjorda och naturligtvis löpet var igång så var det då dags och det blev bestämt att Lena skulle komma till oss och hämta vår lilla hund.

Detta kom tydligen som en chock för husets herre som blev helt ifrån sig och som hela kvällen innan sprang med det lilla livet i famnen mumlandes och morrandes om "hur eländigt det var och hur man kunde utsätta den stackars lilla hunden som är så känslig för något så hemskt och för att inte tala om pojkar (hanhundar) såååå hemska som dom kunde vara" - jösses, annat ljud var det minsann i skällan när jag kom hem för några år sedan och sa att nu var det dags för en hund igen efter att vår Labrador tyvärr gått bort.

Lena kom och hämtade och inte ett öga var torrt i hela familjen kan jag säga mina var som två floder. Det blev många bilder skickade och mycket "brev" växling över nätet, tyvärr har vi flyttat ca 40 mil bort tur är väl kanske det annars hade nog hela familjen barrikaderat oss hos uppfödaren. Ester trivdes med att få umgås med "sin" släkt men så kommer då mejlet från Lena att Ester helt sonika bara bestämt sig för att slutat löpa helt plötsligt, vi var alla väldigt förvånade, prata om nyckfull. Men tänk då kunde vi ju äntligen hämta hem henne efter dom längsta åtta dagarna i vårt liv. Sagt och gjort vi slängde oss i bilen och for upp, mellanlandade i vår sommarstuga och väntade otåligt på att klockan skulle bli sju så vi kunde hämta henne. Oj,oj det blev mycket pussar och efter en stunds trevlig samvaro med både djur och människor så styrdes resan tillbaka till stugan.

Ester var inte alls nöjd med att tillbringa den första natten med oss i stugan, hon tyckte det var mycket lustigt och var faktiskt lite osäker men natten spenderade hon i min säng (vi har som pensionärerna där nämligen var sin säng med ett stort bord mellan sängarna).Liggandes nere vid mina fötter raklång tvärs över utan en tendens till att flytta sig, så den natten blev det punktsömn à 2 timmar si så där, men vad gör väl det, mammas älskling är ju HEMMA igen. Det var till och med så Peter sa "O, så skönt varken sur eller på dåligt humör längre".

Dagen efter bjöds på en riktig skogspromenad med allt vad det innebär gissa om hon log och inte nog med det hennes älskade rör som ligger nergrävda under jorden som hon bara avgudar och springa fram och tillbaka igenom men då log faktiskt inte hennes matte mer för då knöt det sig i hjärtat så det faktiskt gjorde riktigt ont sen gick man och förbarmade sig över hur man över huvudtaget kunde slita upp det här lilla livet och flytta till ett RÖRLÖST Skåne, så nu när den förbaskade jordvärmen ska ner i trädgården så ska husse fixa ett rör som enbart ska grävas ner till Esters väl och ve. Dagen avslutades med ett bad i sjön men det var ju inte så populärt. Då var det en som snabbt räddade sig upp på en sten och satt där och blängde surt på oss tills husse kom till undsättning och bar den lilla damen in till land som under tiden i husses famn körde torrsim med sina små tassar.

På vägen hem till Skåne så var det inte jag nu - kom ihåg det! - utan Esters HUSSE som köpte en vanlig liten enkel ,som han uttryckte det, hamburgare på MacDonalds (middagen kl.18.00 intogs där i Värnamo) som enbart blev hundens. Det lilla livet inmundigade sin hamburgare sittandes tuggandes emellan sin kära husse och matte på bänken. Tro att folk skrattade när de gick förbi! Anna höll på och skämmas ihjäl och jag ilsken för ordentlig som jag är och insuper "alla" goda råd jag får från min uppfödare, upplyste ju då min make om att hunden SKVALPAR ju för böveln. Till saken hör att när Ester åkte infann det sig ett visst trivselhull och var på den "förståndiga" uppfödare om än något mindre finkänsligt uttryckte att hon behöver bantas -hela hunden skvalpar när hon rör sig! Men husse tyckte att en hamburgare skulle hon ha för hon hade säkert varit ledsen för att han hade haft mage att tillåta att hon fått fara iväg, HERREGUD!!!!

Väl hemma så har Ester fullt upp med att kissa över ÖVERALLT på sina domäner och hon börjar så smått att finna sig tillrätta igen med allt vad det innebär av påsättning av katter, hoppa i sängen .............

Vem vet vad som sker när nästa löp kommer!!

upp

Möte med shiban

Av Linnea Björk Timm 2006-07

Mitt första möte med shibor ägde rum i juni 2004, då jag besökte kennel Stämmlocks för första gången. Mitt ärende? Nybliven flickvän till sonen i familjen. Detta besök var nervöst av flera anledningar: Jag har alltid varit lite rädd för hundar, jag skulle för första gången träffa min pojkväns familj, och jag skulle till en plats jag aldrig varit på förrut.

Robin fick hämta mig vid bussen och släpa med mig hem, eftersom jag bara blev nervösare och nervösare ju närmare jag kom. Väl där hälsade jag lite försiktigt på Akiko och Umai, som dock inte var så intresserade av mig eftersom det redan fanns andra besökare - en valpköpare. Jag valde att smyga upp till tryggheten i Robins rum och hämta mig lite innan jag hälsade på resten av familjen... När detta var överstökat retirerade vi åter igen upp. Efter en stund kom Umai upp till oss, hoppade upp i sängen där vi satt och lät mig klappa henne. Ni som känner Umai vet att hon är "lite kinkig" med vem som får klappa på henne (helst slipper hon det nog helt ), och döm om min stolthet när Lena tittar in och säger "SÅDÄR gör hon inte med vem som helst, hon måste tycka om dig."! Kanske förstod Umai att jag var lite nervös, och ville visa att det faktiskt var ett trevligt ställe jag hamnat på?

Båda damerna vande sig ganska fort vid min närvaro, och även Akiko välkomnade mig till familjen. Jag blev väldigt glad när jag kom till Robin en dag och Akiko riktigt pep av glädje - på samma sätt som hon annars gör när Lena kommer hem!

Dessa två har förseglat mitt öde - när jag så småningom skaffar hund kommer det vara en shiba, helst en ättling till Akiko (som ju är u. Umai). Behöver jag tillägga att jag numera känner mig mycket tryggare tillsammans med hundar? Jag har också fått den ärofyllda rollen som Förste Hundfotograf - en roll som kombinerar de underbara shiborna med mitt stora fotointresse.

upp

Cajsa Z med Gizmo

Av Cajsa Carlsten 2006-07

Att leva med Shiba är för mig i den allra första tiden. Vi har levt tillsammans under 8 veckor nu och vilka 8 veckor det har varit!!!

Jag som fick hämta en otroligt efterlängtad liten kille i maj var salig av lycka. Efter att ha suttit i köket och sett alla bilder jag tapetserat med (fått av Helene, Honto-No) så skulle jag nu få ha honom på riktigt, hemma hos oss. Jag var salig av lycka!!

Jag fick en liten kille med så otroligt mycket innehåll av energi, vilja, upptäckarglädje, livsglädje och en blick som kan få vem som helst att falla, den är intelligent, glädjande, bedjande, undrande ja..allt... Jag var helt hänförd av allt detta och vikten av att kunna ta hand om, förvalta detta på bästa sätt blev nästan överväldigande ibland.

I förberedelsens tider läste jag metervist i böcker, texter genom Internet och lyssnade på andra hundägares råd, jag var redo!!! ...trodde jag... Men det var som om allt vart bortblåst...

För mig som ändå inte är ovan vid att leva med hund så blev det många funderingar och frågor och det var tur att jag hade - och har - Lena (Stämmlocks, Gizmos ägare) för att kasta ut alla funderingar till. Ibland var det de fånigaste frågor eller funderingar som man kan komma på men vad gör man?

Hur gör jag? ..han hittar allt och lite till i våra marker utanför? ...han kastar sig över familjens nakna vader på morgnarna? ...han använder munnen, tänderna väldigt väldigt mycket? ...han skriker när jag ska träna kloklippning? ...han..osv..

Som tur var så lugnade Lena mig tålmodigt med att ge svar och sina tankar, egna exempel så till slut ramlade "poletten" ner i mitt huvud..bara andas lugnt och njut sekund efter sekund, upptäck den hund jag har framför mig...lev med shiba helt enkelt...

Jag gjorde och gör fortfarande upptäckter varje dag om Gizmo, vem han är, och idag är det nog mer åt "frihet med gränser" Till exempel när vi är ute så är det ju hans tid, det är han som läser alla "tidningar" som jag inte kan läsa , det är han som gör "rävhopp" mot ett djur(fjäril, fluga) i blåbärsrisen eller ljungsnåren, han kanar stolt framåt när han tar dom. Han lägger sig platt å njuter i gräset, sätter sig på en kulle och spanar ut över berget eller vägen. Och det är okej men jag tänker inte åka vante efter genom buskar, över stock och sten för det, och jag tänker inte vara ute i evigheters tid. Vi ger och tar på något märkligt sätt...

De två nycklarna som är A och O tänker jag idag är förtroende och tillit. Det är så viktigt att i lugn och ro bygga upp den ..kanske till och med innan vi sätter igång träningar men kanske det här är väldigt individuellt från hund till hund ....Jag tänker idag - vi har tid på oss..vi två..och vi ska ha roligt tillsammans..vara oense ibland men vi ska ha roligt..och för att kunna ha det behöver vi ge förtroende och tillit till våra fyrbenta vänner..

Nu när han har förtroende och litar på mig så är det så mycket mindre problem med att klippa klorna. Då har vi ändå inte tränat varje dag som man egentligen ska... Nej, han blir inte glad när han ser kloklipparen men han lider under tystnad nästan hela stunden. När vi är ute kan jag säga att vi ska byta och (oftast) släpper han det han hittat och så får han en godis istället. Jag behöver inte hojta högt för att han ska släppa taget om vader/händer/armar utan nu kan jag lugnt säga - nej så vill inte jag leka eller - nej jag vill inte leka nu. Om det är en hälsning så säger jag - hej och klappar honom lugnt, eller så väljer jag en av hans leksaker och leker. Men många många gånger så förstår han så mycket mer direkt om jag visar mer tydligt vad jag menar: jag vänder mig om, jag avslutar leken, jag sätter armarna i kors, jag vänder mig åt det håll jag vill att han ska komma, jag kan visa med handen vilket håll vi ska gå, glatt ropar när jag vill att han ska komma, jag kan överraska genom att skutta iväg, kan sätta igång en lek utan att det var han som började...

Han vill så gärna och han lär sig fort, om det blir nåt gott eller kul som lön. sitt? absolut! ligg? absolut! tass? absolut! ...Om det blir lön för arbetet och om det är vid en god tidpunkt..

Han har en sån otroligt öppen och intagande blick, lyssnande och intagande hörsel.. Det behövs så otroligt lite för att han ska ha viljan till att förstå men sen är det upp till mig att hitta ett så tydligt språk som möjligt som han förstår.

Jag njuter varje dag av att ha fått vinsten med att kunna leva med en shiba och just tillsammans med Gizmo!

upp

Jakten på Shiba

av Annika Larsson 2006-07

Efter att varit hundlös i 6 år, tyckte vi att det var dags att bli med hund igen. Egentligen började processen något år tidigare. Jag och barnen hade länge velat ha djur med det var stopp hos pappa, men säg det barn som inte (med hjälp av mamma) kan lirka med pappa o få sin vilja igenom. Det började så smått med att barnen fick varsin hamster. Pappa (!) tyckte faktiskt att de var väldigt roliga och charmiga, vilket de också var/är. Vem kunde tro det? Men oftast är det den störste tvivlaren som blir den störste fantasten. Men för att göra en lång historia kort, så tyckte den blivande matten att den blivande hussen inte kom så långt i sin hundtillvänjning, så hon tänkte att nu måste hon göra någon drastiskt, nämligen; ”du får välja mellan ett tredje barn eller en hund”. Det var bara att hoppas att han valde rätt. (Detta vill han numera inte kännas vid, men det var så här det gick till).

Vi började leta ras. Vi gick på utställningar, vi letade på Internet och vi pratade med ”folk på gatan” som hade hund. Tänk att det ska vara så svårt att hitta en ras som passar ens behov och önskemål! Det finns ju så otroligt många raser. Vi höll på att leta ras i säkert ett år - den skulle inte vara en knähund, utan en självständig och rejäl hund. Dock fick den inte vara för stor. Alla i familjen ska kunna gå ut med den, utan att riskera att bli omkulldragen eller att hunden sliter sig. Givetvis skulle den ha ett tilltalande yttre (i vår smak – smaken är ju väldigt olika), men det inre var ännu viktigare.

När vi hittade hundar som på utsidan passade oss så passade inte insidan om man uttrycker sig så. Även tvärtom – var insidan bra, så var inte utsidan det. Det kunde vara storleken som var för stor eller så var det ”svår” päls. Det var jättesvårt!! Vi gav nästan upp. Den blivande hussen uttryckte då önskemål om ”lapphundsliknande” ras. Då började vi titta på spetsraser och kom då fram till att en Norsk Buhund eller en Lunnehund skulle vi kunna tänka oss, men det fanns vissa saker som inte passade oss så bra – antingen var den för stor, ”skällig” eller så var den för revirhävdande m.m. Vi klickade oss vidare och kom att titta på shibor. Här fanns ju hunden vi ville ha!!! Allt verkade stämma! Storleken, mentaliteten, utseendet…. ALLT fanns!

Var hittade man då en uppfödare till denna vackra varelse? Men tänk - i vår egen stad! Det kunde inte vara bättre! Vi tog kontakt med Annika (Chonix) och eftersom det snart var dags för valputställning bestämde vi att träffas där för att se shibor ”live”. Det var nervöst! Tänk om det var fel ras för oss? Vi kom dit, träffade shibor, träffade Annika och det bara kändes helt rätt! Detta var hunden för oss (och uppfödare)! Vi förstod ju att Annika var noga med sina valpköpare och nu skulle man genom hennes nålsöga – tänk om vi inte blev ”godkända”? Vad skulle vi göra då? Byta ras var helt otänkbart, så antingen en shiba eller ingen alls. Hjälp…. vad skulle vi säga till barnen om det värsta hände?

Vi fick komma hem till Annika och bekanta oss med hennes hundar och det var en mycket märklig upplevelse – det kändes som om de visste vad det handlade om. Det var de som ”studerade” oss och inte tvärtom! Vi upplevde shiban som mycket speciell, självständig, vänlig och klok. Det var som en katt i en hundkropp. Annika var rak på sak och berättade alla egenskaper som shiban har. Kunde man inte förlika sig med dem, så skulle man välja en annan ras. Vi valde inte en annan ras. Och Annika gav oss sin ”dom”; ”Ja, ni kan få köpa en shiba, men ni får vara beredda att vänta”.

Det här var någon gång i slutet av november 2003. Vi ville gärna att det blev valpar i anslutning till sommaren, men sådant kan man (av förklarliga skäl) inte styra över. När vi lämnade Annika och hennes hundar, så minns jag (matte) att jag sa: ”Tänk om det blir S-kullen, då ska hon heta Shiba”. Jag hade bestämt mig för en tik (vi hade aldrig förr haft en tik, utan endast hanhundar), men husse tyckte inte att man kunde kalla hunden för rasnamnet. ”Tänk om vi hade en schäfer, skulle vi då kalla den för Schäfer?” Nej, det var helt omöjligt, tyckte han.

Tiden gick och vi mailade Annika lite då och då för att höra hur det låg till på ”blivande-mamma-fronten”, och i mars-04 var det dags för S-kullen. Två tikar och en hane blev det, varav den ena tiken kunde bli ”vår”! Vi hade redan sett ut den ena tiken som vår ”önsketik”, men beslutet låg hos Annika. Vi litade givetvis på Annikas omdöme när det gällde att välja valp till olika familjer. Och tänk… det blev så småningom just den valpen vi ville! Och tänk (igen)…. hon kunde få heta Shiba!

Vi hade varit och hälsat på valparna två gånger innan det blev den 8 maj och det var dags att hämta hem vår Shiba. Det var en mycket harmonisk liten valp som kom hem till oss. Rumsren var hon också! Husse var hemma den första veckan, sen var matte hemma fram till det blev sommarlov och då var både barn och matte hemma. Vi var lite dåliga med att lämna henne ensam och när sommarlovet närmade sig sitt slut låg vi i hårdträning. Det gick bra.

Visst har shiba-tendenserna visat sig, t.ex. klippa klorna ville hon inte, torka tassarna ville hon inte heller (början av hennes första sommar var väldigt blöt). Borsta pälsen vägrade hon. Morrade och bar sig allmänt illa åt. ”Ni kan få känna på mina tänder, ifall ni är dumma”, sa hon. Men universalmedlet var GODIS! Då gick hon med på allt och numera går allt detta utan problem (nja... nästan.... kloklippning är ju ingen favorit, precis).

Vi ville inte ha en knähund som pockar på uppmärksamhet ständigt, men visst vill man kunna kela ibland. I början gick det inte att kela med henne mer än en halv minut, sen fick det vara nog, tyckte hon och pep iväg.

Numera är hon mer tillgiven och sitter ”gärna” still i ens knä om man killar henne på bröstet eller magen. Fast egentligen tror vi att hon sitter kvar endast för att hon vet att hon måste, för när man säger ”varsågod” så flyger hon iväg och ruskar på sig som om det vore något äckligt hon har i pälsen och vill bli av med snabbare än kvickt

Hon har även lagt beslag på husses och mattes säng. Där ligger hon varje natt – både här och där. Får hon möjlighet att ta plats på en kudde, så gör hon det. Hon flyttar sig endast om det blir för trångt och varmt, för trängsel är något av det värsta hon vet. En annan sak hon ”avskyr” är brunnslock. Hon går absolut inte över ett sådant. Är man ute och cyklar med henne får man vara beredd när man närmar sig locken i gatan. Antingen får man cykla runt dem eller så sköter Shiba om det själv – då blir hon en ”flying dog” och far genom luften över locket. Eller så springer hon runt dem....den s.k. ”springern” har verkligen sträckts ut i sin fulla längd...

Många frågar hur det kom sig att vi valde en shiba och svaret är så självklart, men ändå så svårt att förklara utan att berätta allt som jag här har berättat. Visst är de söta, men då finns det så många andra raser att välja mellan. Nej, det är för att de är så fullkomliga på något sätt. Vackra i allt de gör. Man tröttnar aldrig på att studera henne och hennes göranden, om det så är när hon tigger eller leker bland tångruskorna på stranden. En viktig faktor när vi valde ras var, och är, även uppfödaren. Annika (Chonix) är väldigt engagerad och kunnig. Har man problem eller frågor, stora som små, så rådfrågar man henne. Det känns väldigt tryggt.

När man är ute och går med Shiba känns det nästan som om man är ute och går med en kunglighet. Hon skrider fram på gatan på ett så självklart sätt och hon har fått en del beundrare – både bland människor och bland hundar, men hennes största beundrare är dock vi, familjen Larsson i Limhamn.

upp

Väntan på Denzo

av Linda Persson 2006-07

Det hela började för ca 4 år sedan, då Ida och Ofelia var med på Lilla Sportspegeln. Joachim, vår äldsta son som satt och tittade på programmet, studsade upp och ner i soffan och skrek en sån vill jag ha. Resten av familjen höll med att en sån hund skulle passa oss bra, men vad var det för något då? Shiba, det är ju kattmat, sa jag, men Joachim var envis och talade om för oss att rasen visst hette shiba och vilken tur att Internet finns. Jag sökte på Internet och hittade en hemsida med information om shiban och via den sidan stötte jag på en jätte trevlig tjej, Lina heter hon och bor i Örebro. Hon informerade mig om en hel del och visade vart jag kunde läsa mer om rasen. Jag läste så mycket som möjligt om rasen och jag även jämförde med andra raser för att se om det verkligen var en Shiba vi ville ha. Det som avgjorde var att det inte är någon lättstressad ras som ständigt behövde aktivering, att den är renlig och knappt någon pälsvård. Troligen var det många som hade sett Lilla Sportspegeln och föll för rasen shiba, för det visade sig att det var stor efterfrågan på dem och jag kontaktade olika uppfödare, men de valpar som föddes lyckades alltid vara tingade.

I början av sommaren 2004 fick jag ett tips från Lina att Lena Sonefors i Linköping skulle para sin Akiko med en läcker skåning (Noven's Juuyoubunkazai at Chonix). Lina uppmanade mig att ringa Lena och efter ett ganska långt samtal med Lena så bestämde vi att jag skulle ta familjen med mig ner till Linköping och hälsa på. Väl där så möttes vi av två små vackra shibor som pep och viftade på knorren och vi blev överrösta med ”pussar” av dem båda. Lena sa då till oss: ”jag trodde att det var någon vi kände som kom, med tanke på dom var så glada”. Snacka om att känna sig utvald! Efter att ha blivit ”bedömd” som ok shiba-ägare så var det bara att vänta och hoppas att Akiko skulle få valpar och den 10 augusti 2004 föddes 3 st shibavalpar, 2 hanar och en tik. Jag fick den stora äran att välja namnen på dem. Vår hund fick namnet Densetsu som betyder The Legend och han kallas för Denzo som även är ett japanskt märke för t.ex tänddelar till bilar och det var min man som tyckte det skulle passa bra eftersom han jobbar med bilar. Min mans systers pojkvän som kommer från Argentina berättade att ordet Denzo betyder ”dryg” på spanska och det passar faktiskt in på honom ibland. Hanen som nu bor i USA fick namnet Daikichi som betyder Great Luck, men kallas för Dai och tiken som nu bor i Skåne fick namnet Dikusha som betyder The ruler, men kallas Ester (pestråttan) och jag tror faktiskt att det är hon som bestämmer i deras hem...

Vi hälsade på Lena igen när valparna var 6 veckor och för att titta på den valp som Lena valt ut åt oss. Han var den rundaste av dem och hängde mest vid mammas matförråd. Som tur var, var det mer fart på Daikichi och Dikusha så vi fick se shibavalpar in action. Efter ytterligare 2 veckor fick vi hämta hem honom. Innan vi åkte hem gick vi på en kort promenad för att se om han skulle lyssna till oss när vi pratade med honom och för att det är några timmars resa mellan Sturefors och Hedemora. Jag var rädd att han skulle bli åksjuk och tycka det skulle vara pest och åka bil, men Denzo sov hela resan hem.

Väl hemma så gjorde han sig snabbt hemmastadd. Visste vart maten var och sin bädd använde han mycket. De första dagarna förstod han inte att man skulle gå ut och in genom ytterdörren och innan vi förstod varför…. Jo, för när vi kom hem med honom så hade vi gått runt till baksidan på huset för att rasta honom lite och så gick vi in genom altandörren, och det var dit han gick när jag tog fram kopplet för att gå ut på promenad och han ville inte gå ut på framsidan, men med lite tricks och godis så gick det slutligen bra att gå ut den vägen också.

Det jag var mest imponerad över det var att hunden var rumsren. De två första nätterna sov vi i vardagsrummet om det skulle behövas ut snabbt, men det var bara första natten som det behovet fanns, sen dess har han sovit hela nätterna oftast i mattes fotända.

Nu har det snart gått 2 år och vi har en hel del roligt att berätta, men det får bli en annan gång.

upp