Att göra kloklippning till en positiv upplevelse

av Monica Nyström

Lena bad mig berätta om mina ”framgångar” som kloklippare.

Kloklippning

Jag hade stora svårigheter i början när Tsuki kom. En sprattlande valp är inget lätt kloklipparprojekt så man får inte ha för höga förväntningar i början kanske. Mest är man rädd att slinta när man är nybörjare, och börjar blodet forsa och valpens höga skrik har spräckt trumhinnan, då har man en del att ta igen sen!

Mitt råd är att ta sig oerhört mycket tid och passivitetsträning är ju alltid nyttigt för en valp. Men olika valpar reagerar ju väldigt olika också, så jag säger inte att min metod funkar på alla.

Det första är att få vovven att ligga på rygg och låta sig hanteras och verkligen gilla det. Klämmas på, undersökas… sommarens fästingplåga kan vara en bra anledning. En bestämd plats är bra, en burk med lämpligt ”långsamt” godis ( ex. Pedigree´s Rodeo från ICA) är också bra att ha.

Jag började med att lägga Tsuki mellan mina utsträckta ben, med huvudet från mig. Ögonkontakt tänkte jag då var viktigt. Sedan väldigt mycket lugnt tass-pillande och småprat, och alltid godis i det moment, då man måste hålla greppet stilla med klotång och tassen. Vissa tassar är alltid mer känsliga, så stor respekt för detta.

Aldrig tvång är min metod.

När Tsuki ville fly fältet så klämde jag ihop benen med mild bestämdhet och lite godis, då resignerade hon och låg kvar.

Till saken hör nog att jag kom på ett sätt att samarbeta med henne när hon hade ögoninflammation och hade massor av äckligt var i ögat på morgonen. Det har hon haft några gånger, så metoden var nödvändig.

Kloklippning

Ljummen saltlösning + bomull och ögontvätten gick till så här: Jag blötte försiktigt upp det envisa klägget flera gånger utan att gnugga, med bomull. Varje gång fick hon efteråt slicka på bomullstussen. Det gjorde att vi tvättade tillsammans och jag är övertygad om att det har påverkat kloklippningen. När sen varet var blött lossnade det och hon slök det girigt och var nöjd med vårt samarbete. Sånt tar lite tid och tålamod med en shiba. Men man har igen det, samarbete är A och O.

När sen Emma kom så upptäckte jag att hon iakttog det hela med intresse, men hellre ville ligga i min famn med ryggen mot min mage. Då ville Tsuki också göra det förstås, en mycket bättre ställning!!

Ögonkontakten var viktig, men hela förarbetet var redan gjort med Tsuki.

Så – jag utrustar mig med klotång och segt godis. Alltid Tsuki först och Emma sitter och tittar på. Med jämna mellanrum får man en godis och ingen rycker längre till sig klorna, de kommer springande när det är dags. Förut fick jag se till att klippa när Emma var upptagen med sin sega godisbit, men numera ser hon lugnt på när jag klipper.

Jag klipper en gång i veckan, fegklipper en liten bit på klorna. Och är så noga att blodvite bara har uppstått ett par ggr.

Miljöträning

av Lena Sonefors

Miljöträning är viktigt för shibor – men varför? Och när? Och hur?

Shiban är som sagt en urhund, det får man inte glömma. Alla hundar, men inte minst shiban, är predestinerad att lägga på minnet allt farligt som händer under valp- och tonårsperioden och att dra sina lärdomar av detta. Den valp som inte gör det – den dör och för inga anlag vidare.

Av den orsaken bör man lära sin valp och unghund att det mesta i vårt samhälle INTE är farligt. Om den inte får lära sig det, drar den automatiskt slutsatsen att saker ÄR farliga.

Miljöträning

Det börjar redan hemma hos uppfödaren – en shibavalp behöver mycket mänsklig kontakt för att inte tro, att människor är farliga. Först av uppfödaren, men sen också av främmande människor. Först får kanske vänner till familjen komma och titta på valparna, men från det att valpen är ca 6 veckor bör också människor valpen inte känner komma på besök.

När du som valpköpare får hem valpen, behöver den lugn och ro den första tiden – allt är en helt ny värld för valpen. Den behöver lära känna sin nya familj först, och lära sig alla lukter, vart man går ut, var det är bra att kissa och bajsa, var maten finns etc etc.

Efter några veckor är det dags att gå ut i stora världen – uppmuntra om din valp vill ta kontakt med främmande människor. Inom andra raser kan man vilja dämpa detta, men inte hos shiban. Så länge shiban är valp är den nyfiken på människor, men som vuxen brukar den inte längre vara speciellt intresserad. Den valp som blir åthutad kan som vuxen i stället reagera med att bli skygg inför främmande. Ta valpen med i närområdet så mycket som möjligt, den orkar inte gå så långt, men det är ju lätt att bära den med sig. Se bara till att den inte blir skrämd, t ex av barn som kommer framspringande och vill klappa eller av främmande hundar. Skydda valpen mot obehagliga upplevelser – den är som sagt snabb att lära sig och lägger allt på minnet!

Förutom människor finns det mycket annat att träna på. Själv brukar jag ta med valpen till stadsmiljö när den är ca 14-16 veckor gammal. Åka buss. Gå dit där det är stökigt och rörigt. Göra detta vid upprepade tillfällen under denna period, hur många gånger handlar om hur valpen reagerar och också om hur den bor till vardags. Den hund som bor på landet behöver kanske fler gånger, den hund som bor i ett samhälle fixar ut saker snabbare. Viktigt är i alla fall att lägga ner träning på just detta.

Varför? Svaret är – för att hunden skall fungera i alla miljöer som vuxen. Någon gång kanske du måste åka buss med hunden, och då ska den klara av det utan att vara rädd.

Miljöträning

Kurser, utställningar – träna även detta med din valp. M a o miljöer där det är många hundar, hundskall m m.

Ta din shibavalp med överallt och se till att alla upplevelser blir positiva. Köp en kall korv hos korvgubben på stan. Dela en glass. Sitt nere på stationen och titta på tåg och ta en fika tillsammans.

Viktigt är att inte lämna en situation om hunden reagerar med rädsla, stanna i den tills hunden blir lugn, eller i alla fall lugnare. Om du måste gå därifrån och hunden fortfarande är orolig, gå tillbaka så snart du kan. Åk m a o ner på stan snart igen om det är där hunden reagerar. Viktigt också att du är uppmärksam på din valp men att du är lugn själv. Visa med hela ditt kroppsspråk att du är lugn och avslappnad. Ha god tid på dej och stressa inte.

Lägg ner tid på detta under valpens första år, men framförallt när den är från 3-4 månader och under månaderna framåt och du kommer att få en hund som inte bangar för någonting. Om du börjar först när hunden är ca 1 år kan det vara lite sent och hunden kan få det jobbigt. Men – det är aldrig för sent att börja! Undvik inte situationer som din hund reagerar negativt på, tvärtom – gå tillbaka till den situationen snart igen. Och som sagts tidigare – ta god tid på er, var lugn och glöm inte att ha kul!

 

På valpkurs eller Innan lydnadsträningen ens börjat…

av Helena Ekevär

Jag har som verksam instruktör vid ett flertal tillfällen mött hundägare på kurser som har som mål att tävla i bruks eller lydnad. Det är ju jättekul att få vara med och hjälpa till och jag har också flera gamla kursare som tävlar med stora framgångar.

Men det finns en grupp som har de drömmarna eller målen men som anser sig köpt fel ras eller valt fel valp i kullen. Det brukar jag få höra redan första träffen på valpkursen, sedan sliter, rycker, lockar de och försöker på alla sätt få hunden att visa den minsta intresse för lydnadsträningen utan större framgång. Valpen är mer intresserad av de andra hundarna, nosa i backen, skälla eller helt enkelt försöka gräva upp Apellplan. Så de här ägarna har liksom gett upp innan vi börjat.

Vad är det då som inte fungerar?
Första gången en valp kommer till ett nytt ställe där det finns en massa andra hundar så reagerar de på olika sätt. En del är nyfikna på allt nytt och vill gärna bekanta sig och ha kul både med tvåbenta och fyrbenta. Andra intar en mer försiktig hållning, det kanske är farligt att vara här?? Kan man inte komma härifrån så kan man skälla och tala om att ”kommer ni hit är jag jättefarlig”, eller sysselsätta sig med något annat t.ex. gräva, det kan ju inte vara hotande för någon. Några valpar bara sitter stilla och iakttar allt som sker med stora förundrande ögon. Så börjar då kursen. Jag brukar börja med en liten promenad för att ganska snabbt kunna se hur ekipagen fungerar tillsammans, vilka kan gå fint i koppel och vad gör ägarna med de valpar som inte kan?

Innan lydnadsträningen överhuvudtaget startar måste nämligen ekipagen ha en fungerande relation, byggd på kärlek, vänskap och tillit!! Det brukar ta åtminstone valpkursen innan den relationen fungerar på det sättet och det är att bygga relation vi sysslar med på mina kurser.

Belöning

Väl nere på plan får ägarna berätta hur de brukar belöna sina hundar. Tyvärr kan de flesta fler sätt att korrigera eller fya sin hund än att belöna den…
Jag visar det Inki Sjösten kallar fyrklövern för belöning:

  1. Social belöning dvs. att klia, klappa, smeka och tala om hur duktig, vacker och fantastisk kompis hunden är.
  2. Kamplek, dvs. att men någon trasa, strumpa eller handske ha dragkamp med sin valp. Här brukar det komma en del protester i form av ”min uppfödare har sagt att vi inte får kampa med hunden”! Det är sant att man inte ska ha våldsamma dragkamper med valpar så de hänger eller står på bakbenen och sliter som besatta. Det här ska istället vara en lek på marken som mer liknar hur man leker med en katt. Jag som ägare bestämmer när vi börjar och när vi slutar leka. När vi lekt klart stoppar jag bort strumpan och säger klart, slut eller färdigt så valpen lär sig att nu är det färdiglekt.
  3. Jaktlek leks också på ett kontrollerat sätt med två lika bollar. Först rullar jag den ena en bit åt ena hållet och när valpen tar den så rullar jag den andra en bit åt andra håller. På så sätt kan jag alltid få tillbaka hunden till mig för jag har en boll till att locka med.
  4. Godis som belöning låter väl enkelt, men det ska inte vara vad som helst! Det ska vara mjukt så att det går snabbt att svälja. En valp som knaprar på ett kex glömmer snabbt varför man nu fick kex.. Det ska vara olika sorter antingen i påsen eller vid olika träningstillfällen. Om man alltid får korv är det ju ingen större överraskning och en vits är att man bygger upp en förväntan hos valpen på att det kommer något gott och man kan undra vad!! Själv blandar jag olika sorter inför varje träningstillfälle. Jag har en påse i kylen som jag fyller på vart efter det blir rester över. När vi sedan ska träna kan det vara hamburgare, pannkakor, kassler och lite kyckling i påsen. Det ska vara små bitar, en köttbulle bör till en shiba delas i sex delar. Annars riskerar man att ha en proppmätt valp som mest går och rapar efter en stund.

Kursdeltagarna får nu öva sig i att leka med sina valpar på dessa sätt.

Hemläxan är att se vad som är just deras hunds favoritbelöning. De ska också fundera ut fyra andra saker som just deras hund tycker om och som kan användas som belöning.

Om nu hunden tycker om att jaga katter så kan ju det inte användas, men om den tycker om när man springer lite eller leker tittut så kan det ju funka!

När vi ses nästa gång får kursdeltagarna tala om vilken belöning som valpen tycker är bäst och så testar vi det. Jag håller valpen medan ägaren lägger ut boll, trasa och godis på en rad med två meters mellanrum och sedan sätter sig själv som sista belöningen. Så går jag med valpen eller släpper den och så ser vi vad den springer till först. Det är ju inget säkert test och gör man om det kanske det blir annorlunda men det är kul och kan ge en fingervisning om vilken typ av hund det är.

Godis och social belöning är verkar lugnande på en hund medan jakt- och kamplek verkar motsatt.

Bäst är om man kan träna sin hund att uppskatta alla sorters belöningar då har man ju en rik repertoar att plocka ifrån när man väl börjar med lydnadsträningen….

 

Hur man blir sin shibas största idol

av Helena Ekevär

Kanske har du liksom jag minnen från bardomen om en vuxen som det var underbart att få vara med. En vuxen som hittade på lekar och var med och lekte, som serverade saft och bullar och bjöd på godis mitt i veckan. En vuxen som var glad och trygg och kunde berätta både sagor och tala om hur naturen fungerade. När man någon enstaka gång fick en tillsägelse för att man gjort något fel, tog man det verkligen till sig och försökt bli bättre. Minns du någon sådan vuxen?

I så fall vet du precis hur du ska behandla din lilla valp!

Du ska se till att din lilla valp ser upp till dig som en allvetande lärare, en skojig lekkamrat och tryggheten i en konstig stundtals farlig värld.

Ögonkontakt
Den enklaste formen av kontakt, och som vi övar på alla kurser, är att när du säger hundens namn ska hunden titta på dig så att du kan ge vidare instruktioner. Det tränar man genom att:

  1. ha en belöning i handen,
  2. säga hundens namn,
  3. vänta tills hunden tar ögonkontakt,
  4. berömma,
  5. ge belöningen.

När hunden på sätt vänder sin uppmärksamhet mot dig kan du visa vad du vill lära hunden eller säga sitt eller ligg etc.

Men kontakt är så otroligt mycket mer!!

Det börjar redan med den lilla valpen. När valpen söker ögonkontakt med dig, svara! ”Hej lilla vän”, ”vad fin du är” eller någon annan kommentar räcker. Då inser valpen att det går att kommunicera med dig, och kommer att fortsätta göra det.

När valpen hamnar i nya situationer och blir osäker kommer den att titta på dig för att få vägledning. Har du inte svarat tidigare kommer valpen inte heller att fråga dig till råds.

Fysisk kontakt

Fysisk kontakt behövs också tränas, speciellt på raser med stor kroppszon såsom shibor. Det gör man genom lek. Jag leker alltid med mina valpar både med och utan leksaker. För mig står leksaker för belöning (se artikeln På valpkurs…), och genom att bjuda på mig själv utan leksaker skapar jag kontakt.

Sådan lek kan vara att ligga på mage på golvet och gömma ansiktet i händerna och låta lite. Valpen lyckas till slut komma åt att pussa mig till bådas glädje.

Eller så tacklas jag genom att knuffa lite lätt på låren på valpen och ta tag om framtassarna mycket lätt och genast släppa. Håll aldrig fast!

Att leka ”det kommer en katt..” är lika kul för en valp som för småbarn. I bägge de lekarna kommer valpen att bita mig i händerna. Jag tillåter det så länge det inte blir för hårt. När det gör ont skriker jag AJ och slutar leka en stund gör valpen om det igen går jag därifrån. Precis så leker valparna med kullsyskonen och lär sig hur hårt man kan bitas. Min tik som är pensionär nu gillar fortfarande ”det kommer en katt”.

Närhet

Fysisk närhet är också kontakt. Det är underbart att sova middag med sin valp på magen eller nerborrad i armhålan. Klia, klappa, smeka och gosa är nödvändigt för små shibavalpar. Ibland vet dom inte det, och då får man bära runt på dem tills dom uppskattar kontakten. För att göra det intressant kan man visa den värld de annars aldrig ser. Dvs. vad mycket gott det finns i ett kylskåp att provsmaka…

Den påhittiga kompisen

Om din shiba ska följa dig som en hund och dyrka dig så måste du erbjuda underhållning eller visa dig vara talangfull på olika sätt.

När du har din valp lös i skogen ska du vara som mest aktiv, du har en hel del att konkurrera med där. Lek med valpen genom att låta den balansera på eller krypa under stockar, hoppa upp på stenar, göm dig och låt valpen leta upp dig till bådas stora glädje när du blir hittad! Just att gömma sig eller att byta riktning är bra sätt att få valpen att hålla uppmärksamheten på dig. Jag har en 15 m gräns runt mig som valpen inte får gå utanför. Gör den det vänder jag och går åt ett annat håll eller försvinner utan att säga ett dugg.

Jag är också bra på att hitta saker i skogen som valpen aldrig hittar. T.ex. sprider jag ut lite korv- eller köttbullsbitar på ett litet område när valpen inte ser. Sedan sätter jag mig med ryggen mot valpen och plockar upp dom igen! Valpen kommer som ett skott och undrar vad man gör. Då föser jag undan den lite försiktigt ungefär som om jag inte vill dela med mig, fast sedan ändrar jag mig och valpen får några bitar. Ibland hittar jag korvbitar i trädstammar också. Tänk vad duktig valpen tycker jag är! Själv hittar den aldrig vart korv och köttbullarna växer!

Man kan också stoppa in en bit godis i en kotte och kasta iväg och låta valpen leta upp rätt kotte. Vi tränar också belöningslekar med trasa och bollar.

Ibland sätter jag mig bara på en sten och väntar på att valpen ska komma till mig för att få lite klappar och pussar. När den kommer så håller jag inte fast den, kontakten innebär att vi möts på lika villkor, vi är två jämbördiga som njuter av varandras närhet.

Sedan går vi en stund med koppel och då händer det inte så mycket faktiskt inget alls. Men när valpen sedan får springa lös igen vet den att nu ska vi ha skoj ihop!

Jag kopplar och släpper valpen flera gånger under en promenad. Dels orkar ingen av oss leka och vara aktiva långa stunder med den glädje som jag eftersträvar, och det gäller att sluta när det fortfarande är kul. På så sätt bygger jag upp en förväntan hos hunden på att det ska hända något roligt och jag avbryter innan jag måste börja konkurrera med allt annat.

En valp vet inte vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Inte heller förstår den vad som är farligt här i världen. Det måste vi visa och lära den.Att bli upprörd eller arg för att valpen ”gör fel” är ju ganska korkat. Allt farligt ska vi se till att valpen inte kommer åt t.ex. sladdar, kontakter, bilvägar, det är vårt ansvar.

Vad man får och inte får bita i ska vi berätta för valpen. När den biter i soffan så säger man nej och lyfter undan valpen, det kan man få göra femtio gånger innan valpen är övertygad om att det är förbjudet varje gång. Först därefter kan man få bli arg när den gör fel. Man kan bara ställa krav på en hund som vet vad som gäller, annars är man orättvis och oberäknelig i hundens ögon.

Äter valpen upp dina nya skor, så gå in i badrummet, se dig i spegeln och skäll på dig! Skor ska stå på hatthyllan i valphem! Om man inte har uppsikt och kan hindra valpen från att bita på dem på samma sätt som med soffan.

Har man tröttnat att lyfta undan valpen från soffan efter tio gånger kan man ju alltid föreslå en promenad eller en stunds lek med något annat för att avleda den.

Det jag vill ha sagt är att för att bli en person som hunden vill vara med och som den anstränger sig för att få beröm och närhet av måste du vara tydlig och ha tålamod.

Tyvärr är det lätt att man säger nej, fy och usch allt för ofta för att det sedan ska ha någon som helst effekt när det väl behövs. Valpen har hört det till leda och bryr sig inte. Eller så har du kanske en känslig valp som vill hålla sig väl med dig och som är konstant olycklig för att den aldrig duger i dina ögon.

Tänk istället på att du är guide eller lärare åt valpen som inte vet hur man får göra. Uppträd lugnt och sansat och din hund kommer bli likadan.

 

Att träna lydnad med en shiba

av Helena Ekevär

Jag har flera gånger stött på folk som tror att shibor inte skulle kunna tränas i lydnad eller att man måste göra på ett helt annat sätt med en shiba än en hund av en annan ras. Det är både rätt och fel. Vi har haft och har shibor som tävlar i lydnad och i bruks, framförallt spår.

Oavsett vilken hund man nu tänkt sig att träna med så finns det två aspekter att ta hänsyn till när man lägger upp sin träning. Nämligen vilken ras man har och vad den har för arbetsbakgrund, samt hur hunden som individ fungerar.

Shibor är jakthundar från början, det innebär att den ska lämna sin förare och vara borta på egen hand i skogen och där arbeta självständigt. I lydnadsträning kräver vi att hunden ska arbeta nära föraren, gå fot t.ex. och absolut inte ta några egna initiativ!

Om man har dessa motsatser klart för sig förstår man varför det inte är så lätt att få en shiba eller någon annan jakthund att bli superbra i sådana lydnadsmoment, det strider ju faktiskt mot vad de är framtagna för att göra under en mycket lång period. Bara för att vi inte avlat på jaktegenskaperna under de 30 år vi haft rasen i Sverige finns de kunskaperna kvar i alla shibor, även den lataste shiba-tant kan allt om jakt om hon bara vill!

Shibor tillhör den grupp hundar jag kallar ”Varför-hundar”. Det är hundar som lär sig snabbt men som sedan frågar varför ska jag göra detta, vad vinner jag på det? Då krävs motivation både genom lek, godis och social samvaro men ibland är svaret helt enkelt ”för att jag säger det”.

Den andra gruppen kallar jag ”hur-hundar” det är hundar som man visar och visar vad man vill att de ska göra, och det kan ta lång tid att lära in ett moment, men när de väl förstått gör hunden det varje gång man ber dom.

När man tränar med shibor är min erfarenhet att det krävs en mycket stark relation med hunden, den måste verkligen tycka du är störst bäst och vackrast i alla lägen och helfestlig att vara med. Den relationen bygger man upp under valpperioden och underhåller hela livet.

Man ska också sträva efter att skapa förväntan på belöningen. Om man alltid ger en bit köttbulle så är det inte särskilt överraskande, det funkar på ”hur-hundar” men inte på ”varför-hundar”. Varför-hundarna tänker efter om det är mödan värt att lyda och om de också vet vad resultatet blir, en köttbulle, kan de välja bort belöningen också.

Tips för träning med en shiba:

  • Träna korta pass med stor variation.
  • Träna aldrig samma moment fler gånger än att hunden tycker det är kul och lyckas.
  • Skapa en bild hos hunden av att lydnad får man bara syssla med när livet är som bäst!
  • Använd rikligt med belöningar under inledningsfasen för att därefter bara berömma med rösten varannan gång sedan var tredje etc.
  • Bygg upp en förväntan hos shiban på vad belöningen består av, ena gången lek med bollar, nästa en puss och lite klappar, nästa en bit korv osv. Så länge hunden inte vet vad som ska komma kommer den inte att välja bort belöningen.
  • Ha kul! Shibor har humor och gillar att busa låt dem göra det ibland och ta inte allt på blodigt allvar hela tiden!

 

Att träna sin shiba med positiv förstärkning

av Lina Stjärneback

I mitt hem och liv huserar två shibafröknar. Det är två helt olika personligheter och troligtvis är rasen det enda de två har gemensamt. En är kaxig, en är försynt, en har stark jaktinstinkt, den andra har det inte, en har hög integritet, den andra har det inte etc. etc. När jag förstått att min andra shiba var något helt annat än den första, så ställde jag mig frågande till om mina träningsmetoder fortfarande skulle fungera. Troligtvis skulle de tvingas att revideras och förändras en hel del. Men till min glädje blev så aldrig fallet.

Den metod som jag, och väldigt många med mig, använder sig av i träning av sina hundar är positiv förstärkning. Detta sätt att träna går ut på att man förstärker det goda och bra som hunden gör. Beteenden som vi önskar att de ska fortsätta med. I mångt och mycket handlar det om att berömma sin shiba i exakt rätt ögonblick. Om vi lyckas med det och shiban godtar belöningen som tillräckligt bra, då kommer vi snabbt och enkelt få fram ett önskvärt beteende.

En vanlig missuppfattning är att man inte får korrigera eller ”fya” sin hund om man tränar med positiv förstärkning. Detta stämmer inte. Givetvis måste vi kunna säga ifrån till våra hundar: Ett väl befäst nej-kommando är viktigt och underlättar mycket i relationen hund – människa.

Det man menar är att man i själva inlärningssituationen inriktar sig på att berömma det önskvärda beteendet framför att korrigera det oönskade. Ett exempel: Jag vill få min hund att söka ögonkontakt då jag nämner dess namn. Jag uttalar då namnet och inväntar respons. Om hunden ser åt mig berömmer jag den på bästa sätt. Om det inte tittar på mig, så bestraffar jag på intet sätt, istället avvaktar jag det korrekta beteendet.

Genom att ignorera min hund så kommer den, inom sinom tid, att försöka få kontakt med mig. Somliga hundar förstår galoppen på någon sekund, för andra kan det ta minuter. Men till slut kommer hunden att kika på mig och då gäller det att jag är med och hinner berömma i rätt ögonblick. Lyckas jag med detta så kommer hunden snart att förknippa berömmet med det beteende den har förstått att jag vill att den ska utföra. Alla oönskade beteenden ignoreras, vilket hunden kommer uppfatta. För varje tillfälle detta tränas, kommer det gå fortare för hunden att förstå vad det är jag önskar av den.

träning

Ett annat exempel där positiv förstärkning är användbar är där jag vill få min hund att inte dra i kopplet på promenaden. Vad många inte tänker på är att vi faktiskt, givetvis omedvetet, har lärt våra hundar att dra i kopplet, just genom positiv förstärkning. Hundar lär sig mycket enkelt genom att prova ett beteende och se vilka konsekvenser som följer. Om utgången blir positiv, kommer den givetvis att göra om samma beteende igen.

När vi får hem den lilla valpen är den sällan koppelvan. Den vet inte hur man ska göra för att få en dräglig promenad med det otäcka tillhygget runt halsen. Den kanske drar i kopplet och vi följer efter och berömmer, utan att tänka på vilket beteende det är som vi faktiskt förstärker. Vi är ju glada bara valpen kommer framåt… Det samma kan t ex gälla en kissnödig hund. Den drar i kopplet och ska prompt fram till närmsta tuva. Vi låter den hållas eftersom vi vet att den är kissnödig. Även vid detta tillfälle har vi lärt hunden att det lönar sig att dra i kopplet. Den vet att om den drar i kopplet så kommer den fortare fram. Den ser det som ett lyckat beteende som den naturligtvis kommer att fortsätta med.

Även om det tar tid och är tålamodskrävande, så går det att komma till rätta med ett beteende som detta. Vad som gör att det många gånger tar lång tid för oss att få bukt med detta är att hunden ofta dragit i kopplet under hela sitt liv. Att vi sen försöker korrigera detta beteende då och då, hjälper inte särskilt mycket. För om man tänker efter så accepterar vi dragandet vid fler tillfällen än vi försöker bli av med det, oftast av ren uppgivenhet. Vi har helt enkelt accepterat att vi har en ”koppeldragare” till hund. Men om vi konsekvent börjar belöna ett slakt koppel och stannar till så fort kopplet är spänt, så kommer hunden tillslut att förstå vad vi är ute efter.

Men då är det viktigt att förstå att vi måste vara helt konsekventa. Vi kan inte köra ”låt-gå-stilen” en dag, för att vi inte orkar tjata på hunden. Då är vi genast tillbaka på ruta ett. Men om vi får hunden att förstå att den inte kommer framåt förrän den slutar dra, då har vi nått fram! För hunden ligger förstärkningen både i det muntliga eller ”mumsiga” beröm den får av oss för att kopplet är slakt och i att den får tillåtelse att gå framåt, vilket den förnekas om kopplet är spänt. Testa detta om ni är villiga att lägga ner tiden, det funkar!

Positiv förstärkning är som ni förstår en mycket vänlig inlärningsmetod, utan bestraffningar. Shibor i allmänhet brukar tycka om detta sätt att lära sig på, eftersom det både ger beröm och kräver att den själv ska räkna ut vilket beteende som efterfrågas. Det blir således en nödvändighet att använda huvudet, vilket många shibor älskar.

Ett redskap som är enkelt att använda inom positiv förstärkning är klickern. Klickerträning ÄR positiv förstärkning. Det går ut på att vi lär hunden att förknippa klickerljudet med beröm. På så sätt är det enklare för oss att berömma hunden i exakt rätt ögonblick och hunden reagerar snabbt och enkelt på just detta ljud. På så sätt behöver vi inte vara nära hunden när vi berömmer den. Även om den är 20 meter bort när vi klickar så vet den att det var just det särskilda beteendet som berömdes. Att det sen tar ett par sekunder extra innan den kan hämta ut sin belöning, det spelar ingen roll. Viktigt är att hunden får fullgott beröm varje gång vi har klickat, annars kommer den inte ta ljudet på särskilt stort allvar.

träning

Klickern är som sagt endast ett redskap inom positiv förstärkning. I teorin går det lika bra att använda sig av ett annat ljud för att förstärka ett beteende, så som ett ord, en visselpipa etc. Fördelen är att klickern är enkel att ha till hands och ger ett tydligt ljud som låter likadant varje gång. Det finns en hel del bra litteratur om Du är intresserad av att lära dig mer kring denna inlärningsmetod.

Jag tänkte avsluta denna text med att ge ett sista exempel på hur jag har använt mig av positiv förstärkning med klicker i ännu en vardagssituation. En av mina shibor stressar lätt upp sig vid möte med andra hundar utomhus. Det räcker med att hon ser dem på relativt långt håll så åker raggen upp och hon blir lätt blockerad. För att underlätta promenaderna för såväl henne som för mig så började jag att berömma henne så fort hon fick syn på en annan hund. Vid första anblicken av en mötande hund så klickade jag och gav henne godis. Hon fick således förstärkning så fort hon kikade på den andra hunden.

Efter en tid av idogt tränande så märkte jag att hon vände sig mot mig när andra hundar närmade sig. Hon hade lärt sig att det snart kommer beröm. Det var nu enklare att bryta hennes stressrelaterade beteende när hon såg andra hundar. Hon märkte även att det var väldigt skönt att slippa ta hand om hela situationen själv. Om hon istället vände sig till mig så kunde jag berätta för henne vad hon skulle göra, t ex sitta ner och göra någon konst medan den andra hunden passerade. Detta upplevde hon som väldigt befriande. Jag tränade på detta tills vi nått en nivå som jag tyckte var godtagbar, vilket för mig innebar att jag skulle kunna bryta hennes stirrande mot andra hundar och hon skulle istället ta kontakt med mig. Efter detta är promenaderna mycket enklare och jag upplever dessutom att hon fått en större tilltro till mig som trygg matte.

Jag kan med varm hand rekommendera träning med positiv förstärkning till alla som ännu inte provat den. Den är ur mina ögon sett lika användbar på tävlingslydnad som i vardagssituationer och vid inlärning av konster och annat kul. Lycka till!


Leave a Reply

will not be published