Kapitel 1

Denna text är i huvudsak byggd på en artikel i ”The Shiba Journal”, skriven av Yuko Salvadori. Den är översatt av Christen Lang till norska för Shiba-Nytt. Därefter översatt till svenska av Annika Mårtensson och publicerad här med Christen Langs tillåtelse.

Du kan också ladda ner shibans historia som pdf (2.73mb)

När vi ska berätta Shibans historia bör vi se den utifrån Japans historia, som är både spännande och intressant. Japan består av en grupp öar, som ligger vid Asiens östkust. Landet kallas också ”Soluppgångens Land”, symboliserat i flaggan med en röd sol på vit botten. Den största av öarna är Honshu, gränsande till Kyushu, Shikoku och Hokkaido. Om de två sista namnen verkar kända för läsarna, är det för att två av de inhemska hundraserna har sina namn efter dessa öarna. 75% av de japanska öarna består av bergsformationer. Landet ligger i monsunbältet och har regn med fuktigt klimat delar av året.

Japan har som Norge och Sverige 4 årstider. Om vintern kan det bli mycket kallt, särskilt i bergsområdena och i den nordliga delen av landet. Om sommaren kan det bli mycket varmt i de subtropiska områdena. Alltså större temperatur- svängningar än vad vi är vana vid i Norge och Sverige. Berggrunden är av vulkanisk art, som gör att landet ständigt är utsatt för jordskalv. Något som vi känner igen från den stora katastrofen år 1995.

Japans urinvånare, Ainoene, var de första som bebodde öarna. Människorna från denna perioden kallades också ”Jomon-jin”, och har fått namn efter keramiken som de tillverkade. Deras kultur är från ca 7.000 – 8.000 år före vår tideräkning. Enligt Dr H. Saito, som har studerat den japanska hundens tidigaste historia, har man funnit omkring 300 olika skelett av hundar från denna period. Från Hokkaido i det nordliga Japan till Okinawa i söder, har det också hittats delar av keramik, stenyxor, musslor och ben från olika djur. Detta upplyser forskarna något om den kulturen och hjälper till att tidsbestämma fynden. De flesta skelett av hundar från dessa fynd är av hundar som var från 36,8 till 49,5 cm höga. Bara två av skeletten är av stora hundar (57 cm).Dessa blev funna nära Tohoku, som ligger i den nordliga delen av Honshu. Man vet inte med säkerhet varifrån dessa första människor och deras hundar kom ifrån, men man antar att flera olika folkslag har invandrat till de japanska öarna. Några från Kina och Korea i sydöst – andra från den nordliga delen av Asien. Saito har funnit skillnader på kranierna från de japanska hundarna och Canis Familiaris Palustries, som är den mest kända hunden som blivit funnen i Europa från yngre stenåldern. Detta kan tyda på att Jomon-jin folkets hundar inte har samma ursprung som de europeiska hundarna.

shiba

Dr. H. Saito var en av många som ägnade hela sitt liv åt detta arbete. Han reste över hela Japan under 1920-talet och samlade in upplysningar om de överlevande hundarna för att studera dem. Folk var mycket samarbetsvilliga. För första gången användes det egna namn, efter dr. Saitos råd, på de olika raserna.

Fram till denna tid blev dessa hundar enbart kallade ”inu”, som betyder hund eller

”ji-inu” = nationalhund
”inoshi-inu” = grävlinghund
”shinka-inu” = hjorthund

Kapitel 2

I perioden runt år 200 innan vår tideräkning börjar, kom en ny grupp människor till Japan från väst. Dessa var av mongoliskt ursprung. De förde med sig kunskap om jordbruk och kunde tillverka vapen och verktyg av järn och brons. Denna period fick heta Yayoi, uppkallad efter det enkla streck-mönstret på keramiken som tillverkades under denna tidsrymd.

De nya invandrarna spred sig gradvis över landet och drev de ursprungliga invånarna mot norr. De blandade sig också delvis med urinvånarna och det är också mycket troligt att hundarna som de förde med sig blev blandade med Jomon-jin folkets hundar. Avkomman som blev resultatet av blandningen räknas som de medelstora japanska hundarnas och Shibans förfäder. Dessa hundar hade stående öron och ringlad svans.

shiba

Detta kan vi se på en keramikfigur kallad ”Haniwao”, som blev funnen i en grav från denna period. Vi ser också hundar med stående öron och ringlad svans avbildade på bronsreliefer från samma tidsepok. Efterhand tog lokala ledare makten i sina landsdelar och bildade egna provinsstyren (små stater). Under det fjärde århundradet (efter vår tideräkning) besegrade Yamamoto-shogunatet de lokala lorderna och bildade den första inhemska regeringen. Japans skriftliga historia startade år 538 då buddhistiska munkar förde med sig kinesiska skrivtecken, som utgör grunden för dagens japanska skriftsystem.

Dessa munkar, som kom till landet från Kina via Korea, förde också med sig sin religion, konst och kultur. Detta hade stor betydelse för det japanska samhället. Den första grundlagen blev utlyst av prins Shotoku år 710 och Yamamoto-shogunatet etablerade sitt hov i byn Nara, som blev landets första huvudstad. Under den perioden blev också jakt med falkar introducerad vid hovet och det utnämndes officiella falkonärer och hunddressörer. Den kejserliga familjen behöll den politiska makten, men inflytandet avtog gradvis efterhand som de militära familjerna kämpade för att utvidga sina områden. Dessa familjer rivaliserade inbördes och från år 1185 var det familjen Minamoto som hade den verkliga makten i landet.

Kapitel 3

Det första mötet mellan européer och japaner ägde rum år 1542, då ett portugisiskt handelsskepp kom till den lilla ön Tanegashima vid Kyushu’s kust i södra Japan. Portugiserna tog med sig skjutvapen och kristna missionärer. Efter detta första möte etablerades handel mellan portugiserna och japanerna. Senare kom också spanjorerna med i denna handel. Den katolska kyrkan, som hade gjort stora förluster i Europa efter reformationen, införde nu sin lära i Japan och den spred sig fort bland folket. Tre lokala lorder sände en delegation till påven i Rom. De utsända, tre unga män, reste från Japan år 1582. De var de första japanerna som satte sina fötter på europeisk jord och som fick inblick i den europeiska kulturen.

Under den perioden sände japanerna varor till sydöst Asien och tog emot handelsskepp från Holland och Spanien, samt andra europeiska länder. Under år 1587 blev emellertid den kristna läran förbjuden och senare förföljdes de kristna för sin tro.

Då Tokugawa-shogunatet år 1603 lade under sig de besegrade lorderna och etablerade sitt styre i byn Edo, senare kallad Tokyo, stängde de landet från allt inflytande från utlandet. Isoleringen varade i 260 år och under den tiden var det fred i landet. Men styret var strängt och mycket reglerat. Alla hamnar stängdes med undantag av hamnen i Nagasaki. Härifrån fick holländska (protestanter) och kinesiska handelsmän lov att handla under sträng övervakning. All handel med de katolska länderna blev strängt förbjudet. Lagen var så sträng att infödda japaner, som hade rest ut från Japan inte fick lov att vända tillbaka på grund av rädsla för att de skulle påverka invånarna med västlig (katolsk) kultur. Inga japaner fick heller lov att lämna landet. Eftersom adeln och de militära samurajerna (krigar-klanen) inte hade några krig att utkämpa, var det vanligt med turneringar i krigarkonst för att hålla beredskapen vid liv.

Jakt blev också en viktig och populär sysselsättning för de härskande klasserna. Till hjort- och vildsvinsjakt användes de inhemska hundarna. Jaktegenskaperna blev speciellt viktiga i aveln. På målningar och teckningar från tiden innan landet stängdes, ser vi att stora, mastiffliknande hundar, små terrierraser och små kinesiska dvärghundar av typen chin hade införts. Dessa hundar, som i första hand kom till de stora hamnstäderna, blev senare blandade med de inhemska hundarna. Införda hundar sågs mycket sällan på landsbygden och i bergsområdena. shiba

Några få europeiska hundar infördes till landet under Sakoku-perioden (isoleringstiden), men hundarna utanför de stora städerna var fortfarande renrasiga och av den ursprungliga typen. Den holländske läkaren Dr Siebold, som besökte Japan i början av 1800-talet, har gjort några skisser av hundar. Av dessa ser vi hundar av två typer; hundar med hängande öron och jakthundar med stående öron.

 

Kapitel 4

Före år 1854 hade det endast kommit in utländska hundar då och då. Dessa kom med fartyg till hamnstäderna. Men i resten av landet såg hundarna fortfarande ut som de hade gjort sedan urminnes tider. Inte på grund av planerad avel, utan helt enkelt för att det inte fanns andra hundar i landet. Bortsett från japanese chin, som skänktes av Kinas kejsare (därav namnet) till Japans kejsare långt före isoleringsperioden 1639-1854. Dessa hundar hölls emellertid enbart vid hovet.

De ursprungliga hundarna användes till jakt och sågs inte som raser i samma mening som vi i väst ser på våra raser. Alla var av samma typ med stående öron och ringlad svans. Det var ändå en viss variation, i de olika delarna av landet, på storlek, färg och till vilken sorts jakt de användes.

shiba

När Japan kom ur sin långa isolering från omvärlden var USA och Europa inne i den industriella tidsåldern medan Japan ännu levde i medeltiden. Japanerna upptäckte snart att landet låg långt efter i den industriella utvecklingen och kunde inte snabbt nog skapa ett modernt samhälle. Därför blev allt nytt från väst högt värderat, medan den gamla kulturen sågs som omodern och värderades lågt. Nu kom främmande hundar till Japan tillsammans med utländska köpmän. En hel del raser blev nu introducerade. Dessa blev fort populära och blandades med de inhemska hundarna, som därmed hotades att försvinna som egen typ. De ansågs ju ändå inte speciellt värdefulla. Under denna tid togs de ursprungliga japanska hundarna endast tillvara av jägare i de mest otillgängliga och bortglömda delarna av landet.

Akitan var en populär kamphund, eftersom hundkamper var vanliga. För att öka styrkan, storleken och kamplusten blev akitan nu blandad med importerade raser som mastiff och senare med sanktbernhardshund, schäfer och andra stora hundar. Den ursprungliga hunden från Akita-provinsen blev således utrotad som egen typ p g a uppblandningen och nya färger som svart mask och holsteinfärgad (vit grundfärg med fläckar) uppstod.

På 1900-talet hade det japanska samhället blivit mer organiserat. Folket ville bevara den egna kulturen och nationalismen ökade snabbt. Som följd av detta startade man ett arbete för att värna om allt som var typiskt japanskt. Den japanska hunden blev åter högt värderad och ansågs nu som en av nationens klenoder. Folk började att ta vara på den och försökte rädda resterna av vad som var kvar av de äkta hundarna.

Kapitel 5

De nya namnen som användes hade sitt ursprung från de olika områdena i landet varifrån hundarna kom. Hokkaido ken eller Ainu ken blev kallad Hokkaido, efter den nordliga ön med samma namn. Dessa medelstora hundar användes vanligtvis som jakthundar på björn och hjort av ainufolket, som är bosatta på denna ö.

    • Den största hunden, Akita ken, har fått sitt namn från området med samma namn, i den norra delen av fastlandet.
    • Iwate inu eller Iwate matagi inu var en medelstor hund även den från norra fastlandet. Matagi = professionell jägare. Dessa hundar användes i huvudsak till björnjakt.
    • Akita ken är inte en jakthund, men historier om akitan har i efterhand blivit förväxlade med historier om Iwate inu, eftersom dessa raser levde sida vid sida i samma område.

 

  • Kishu ken är också en av de medelstora hundarna. Nu är den vanligtvis vit, men var förr också vanlig i andra färger. Den har fått sitt namn från Kishu- och Mie-områdena i den sydvästra delen av fastlandet, där den användes till jakt på grävling.
  • Kishu och Shikoku är idag populärast av de medelstora hundarna i Japan.
  • Kai-ken är en annan medelstor hund som kommer från Yamanashi-området i centrala delen av fastlandet. Dessa hundar användes först och främst till hjortjakt.

På den allra första Nippo-utställningen år 1930 deltog det 17 Kai. Det totala antalet hundar var då 40. Det har inte ställts ut några Kai på de senaste årens utställningar. Orsaken till detta är först och främst variationen i storleken, då några klassificeras som små medan andra klassificeras som medelstora.

Karafuto ken, hade sitt namn efter en liten ö som övertogs av USA efter kriget. Dessa hundar användes som drag- och jakthundar. Karafuto hundar användes som draghundar under en polarexpedition ledd av löjtnant Shira år 1910 -1911. 20 hundar var med på denna expedition till Sydpolen.

Två karafuto hundar som överlevde en japansk antarktisk expedition år 1956-58 är omtalade i den amerikanska tidningen; The Akita Journals årsbok från 1980.

Etsu no inu var en medelstor hund, som användes till grävlingjakt, från Etsu-distriktet i den nordvästra delen av fastlandet. Detta distrikt omfattar idag Toyama-Ishikawa och Fukui. Denna dog ut under 1950-talet.

Hundrasen som idag är känd som Tosa inu är inte en av de inhemska raserna. Den är en blandning av europeiska mastiffer och lokala japanska hundar. Det har emellertid tidigare funnits en äkta Tosa inu från området Tosa på ön Shikoku.

shiba

Shiba är undantaget från regeln om att ge hundarna namn efter speciella distrikt. Sedan urminnes tider har små hundar kallats shiba inu runt Nagano-bergen i centrala delen av fastlandet. En möjlig förklaring till namnet är den röda pälsfärgen som liknar bladen i snårskogen på hösten (snår, liten buske heter shiba på japanska ). En annan möjlig förklaring är att i äldre tider kallades alla små saker för shiba.

De små hundarna kommer lätt fram mellan buskar och snår under jakten. Detta kan också vara en möjlig förklaring till namnet. Men man vet inte helt säkert hur shiban har fått sitt namn. Shiban användes till jakt på småvilt och fågel. Shiban var känd under regionala namn i olika delar av landet.

Shinshu shiban kom från Shinshu-distriktet i Nagano-regionen i det centrala bergsområdet på fastlandet. Från Gifu-distriktet, också nära Nagano kom Mino shiban och från den nordöstra delen av fastlandet kom Sanin shiban.

Shiban blev uppblandad med västliga raser i större grad än de medelstora hundarna p g a att de flesta shibor levde nära byarna i de folkrikaste delarna av landet. De mellanstora hundarna levde ofta i de mer otillgängliga delarna. Det var därför svårt att finna äkta shibor av god kvalitet, då arbetet med att bevara de japanska raserna startade.

Kapitel 7

Dr Saito och hans vänner startade år 1928 en (hobby) klubb för att bevara de japanska hundarna. Redan fyra år senare blev klubben erkänd av myndigheterna och fick namnet NIHON KEN HOZONKAI, som betyder ”klubben för bevarande av den japanska hunden”. Regeringen förstod också vikten av detta arbete. Hundarna fick status som nationalsymbol. Akitan var den första år 1931. Tre år senare blev Kai ken, Etsu no inu och Kishu utnämnda.

År 1936 utnämndes Shiban och Shikoku. Därefter följde Hokkaido ken år 1937. Detta skedde under en tid då Japan var inne i en våldsam nationalism och som vi vet, förde detta landet in i andra världskriget år 1941.

Tre av grundarna av Nippo intresserade sig speciellt för shiban. Dessa var Hr. Masuzo Ozaki, som studerade Sanin shiban. Hr. Tatsuo Nakajo som specialiserade sig på hundarna från Shinshu-området och Hr. Gaiyu Ishikawa (känd som författare av en hel del artiklar om shiban), som studerade Mino shiban. Den sistnämnde upptäckte att Mino shiban var blandad med Mikawa inu, en hund som var lik shiban, men den hade ett mer rastlöst temperament och stora runda ögon. Den saknade också den karaktäristiska urajiroteckningen, (vitaktiga kinder, strupe och undersida) som är typiskt för shiban.

Nippo organiserade sin första utställning i Tokyo år 1928. Det var den som lade grunden till dagens stora nationella huvudutställningar. En Hokkaido vid namn Goro Go vann statsministerns premie som bästa hund på utställningen.

Den första standarden blev erkänd år 1934 och har sedan skrivits om två gånger. Uppblomstringen av allt fler hundutställningar uppmuntrade folk att ta vara på och vara stolta över sina hundar. Utställningarna hölls fram till 1942, då det blev ett avbrott på grund av kriget.

Efter grundandet av Nippo blev shibor hämtade från bergsområdena för att ingå i det planlagda avelsarbete som nu var igång. Seriösa uppfödare hämtade hundar från andra delar av landet för att förbättra kvaliteten på sin avel. Som en följd av detta blev de olika linjerna, som nämnts tidigare, blandade till det vi idag kallar den moderna shiban.

shiba

Då Japan gick med i andra världskriget blev det brist på matvaror och därför var det nästan omöjligt att hålla hund. De flesta uppfödare blev tvungna att ge upp. En lokal ämbetsman gav Hr. Ozaki ett specialavtal som tillät honom att skaffa mat till hundarna. Men de flesta uppfödare hade inte sådan tur. Kriget kom vid den tidpunkt då arbetet med att rädda de japanska hundarna knappt hade startat. De dåliga förhållandena ödelade mycket av det som fram till dess hade byggts upp. Många år efter kriget var det mycket svårt att vara uppfödare. Det uppstod även problem med valpsjuka och andra sjukdomar.

 

Kapitel 8

Nippos arbete låg nere till 1948, då klubbens första generalförsamling efter kriget ägde rum. Även utställningarna startade upp det året. År 1949 hölls den första huvudutställningen efter kriget. Detta blev en speciell utställning för shiba-folket, eftersom en shiba för första gången blev vald till utställningens vackraste hund. Hundens namn var Naka Go.

Den populäraste av raserna på den tiden var akita. Amerikanska soldater som var stationerade i Japan tog med sig dessa hundar hem. Även många av de civila amerikanerna, som kom till Japan för att hjälpa till att bygga upp landet efter kriget, skaffade sig denna flotta hund och tog den med sig hem. Hos landets nyrika blev det status att äga en stor mäktig akita, som symbol på rikedom och makt. De mest kända akitorna från den tiden är Kongo Go, Goromaru Go och senare Tamakumo Go.

På grund av den ökade kritiken mot denna typ av akita, som var ett resultat av äldre tiders uppblandning och p g a japanernas önskan om att återskapa den gamla ursprungliga typen av akita, miste rasen något av sin popularitet. Shiban däremot ökade i popularitet; den var liten och lättare att hålla i det tätbefolkade landet. Idag är shiban den populäraste av de japanska inhemska hundarna.

I våra dagar håller Nippo två stora huvudutställningar per år; en på våren och en på hösten, samt 40 mindre regionala utställningar. Utställningarna som arrangeras av Nippo, skiljer sig från dem vi är vana vid i Europa och Amerika. Själva konkurrensmomentet är mindre viktigt. Det blir mer som en mönstring av hundarna. Hundarna bedöms i åldersklasser, som hos oss. Hanhundar och tikar var för sig.

Bedömningen startar på morgonen. Före själva bedömningen mäts hundarna och tänderna räknas. Detta utförs av domarassistenterna och det är den enda gången hundarna vidrörs.

Domarna bedömer varje hund individuellt och allt skrivs ner på ett eget schema. Under den delen av bedömningen står hunden stilla. Det är förbjudet för ägaren att i någon form påverka eller röra hunden. Domaren ber sedan ägaren att gå med hunden fram och tillbaka. (inte i cirkel eller triangel som är brukbart hos oss.) Det läggs mindre vikt på hundens rörelser i Japan än vad vi är vana vid. På eftermiddagen kallas hundarna in på nytt. Nu placerar domarna hundarna från nr 1 till 10. Detta sker i alla klasser och det är många klasser i samma åldersgrupp. Hundarna blir bedömda och ges följande klassificering:

shiba

A YURYO = Excellent (nästan perfekt)
B TOKURYO = Mycket bra
C RYO = Bra

eller så blir de inte klassificerade.

Resultaten från de olika utställningarna med domarens skriftliga bedömning, publiceras i klubbens tidning, som utges varje månad.

Det finns inte något championat-system i Nippo. Den största ära en hund kan få är att vinna statsministerns speciella årspremie. En shiba, som är japansk champion har uppnått denna titel på utställningar som arrangerats av den japanska kennelklubben (JKC). Efter att bevisligen blivit framavlad i över 70 år så är dagens japanska shiba av mycket jämn kvalitet i sitt hemland. Som ett exempel kan det nämnas att i vuxen klass (hundar över 3 år) deltog det 29 hundar på den regionala utställningen i Kanto, år 1988. Det var mycket svårt att se någon direkt skillnad på dessa hundars exteriör. Alla var ungefär lika stora och hade en mycket enhetlig prägel. Därför läggs mycket stor vikt på hundarnas uttryck. Domarna försöker att komma fram till vilken hund som har den starkaste utstrålningen och som visar sig stolt och orädd i ringen.

Den 4 september 1988 firade Nippo sin 60 års jubileumsutställning i Tokyo. Klubben hade då fler än 20.000 medlemmar (därav 39 från USA). År 1988 registrerade Nippo ca 60.000 hundar totalt. Av dessa var ca 50.000 shibor. De medelstora raserna representerade 10.000 (akita har egna klubbar).

Som jämförelse registrerade den Japanska Kennelklubben samma år 8.868 shibor. Denna är liksom vår kennelklubb en klubb för alla raser och den grundades år 1940. Den hade, år 1988, 79.000 medlemmar och registrerade samma år 238.000 hundar av 103 olika raser.

Referenser:
  • NIHON KEN TAIKAN, Seibundo Shinkosha, Japan
  • TAIDAN SHIBA INU KAIKATA, IshikawaSeibundo Shinkosha, Japan
  • SHIBA INU Ishikawa, Seibundo Shinkosha, Japan
  • NIHON KEN HYAKKA, Watanabe Seibundo Shinkosha, Japan
  • NIHON KEN, Nihon ken Hozonkai Tokyo, Japan
  • KATEI KEN, Japan Kennel Club Tokyo, Japan

Mino shiban och Sanin shiban var nästan utrotade medan hundarna från Shinshuprovinsen klarade sig bättre. Dessa användes i arbetet med att återuppbygga stammen. De är därför dominerande idag när vi ser på inflytandet som de olika linjerna har haft på den moderna shiban.

Kapitel 9

shiba

Det nämndes på föregående sida att shiban, liksom de andra varianterna av den japanska hunden, blev uppblandad med utländska hundar i början av 1900-talet. Endast ett fåtal renrasiga hundar kunde uppbringas. Ytterligare problem skapade oro under andra världskriget och efter kriget härjade valpsjuka. Många hundar dog på grund av att det saknades tillgång på vaccin.

I denna del presenterar vi de hundar som användes för att återuppbygga rasen. Dessa hundar finns bakom så gott som alla renrasiga shibor idag. Betydelsen av de hundar vi presenterar ska inte undervärderas. Deras arvsmassa, på gott och ont, är grunden för rasens genetiska arv och det är den vi måste ta hänsyn till när vi ska bedriva avel på shiban.

Vi startar med en kull valpar födda 1939. En röd hane från denna kull; AKA GO FUGOKO 402 har haft en avgörande betydelse för rasen. ”Aka” var den första shiban i rasens nya historia, som hade en betydande avels- och utställningskarriär.

Men innan vi tittar närmare på ”Aka”, ska vi se vad vi vet om hans föräldrar. ”Aka’s” far; ”Ishi” föddes den 2 november 1930 i San-in provinsen. Han var röd och mätte 39,5 cm. Han var efter ”Hisakara” (också kallad Kugen) och ”Kochi”, uppfödd av Nobuichi Shumayama. Ägaren Tsurukichi Nakamura, var en känd expert på hundar från Shimane-linjerna. Han skrev kontinuerligt om dem i japanska hundtidningar.

Då Nakamura flyttade till Tokyo och var tvungen att reducera sin hundhållning, blev ”Ishi” såld till Hr. Takeo Sato. På Nippos huvudutställning 1936 visades ”Ishi” och vann en viktig premie. På denna utställning sågs han av Hr. Kinji Horiuchi från Shikoku, som blev mycket imponerad av honom.

Hr. Horiuchi var ägare till en black&tan-tik med namnet ”Koro”. Hon kom från Kochi-bergen i Shikoku-distriktet och var född i september 1935, men föräldrarnas namn är inte känt. Det gick mycket bra för henne på utställningarna. År 1938 visades hon på den stora vårutställningen i Kochi, där hon blev tredje bäst i rasen och vann en specialpremie, som donerats av den kände rasspecialisten och domaren Hr. Watanabe. Hans kritik på henne kommer här:
”Öppen klass tik, mycket typriktig, mycket harmoniskt byggd med extremt bra struktur. Denna tik har utmärkta kvaliteter”

Då Hr. Horiuchi köpte ”Koro” fick han betala, efter den tidens räkning, den stora summan av 200 Yen till Hr. Kitamura, som var hennes tidigare ägare. ”Koro” blev parad med ”Ishi”, då hon var 3 år och han 8 år. I januari 1939 föddes då ”Aka” och hans kullbror ”Ichi Go”. ”Aka” började sin utställningskarriär vid 10 månaders ålder, då han visades i Uenoparken i Tokyo på Nippos 8:e huvudutställning. På denna mycket prestigefyllda utställning, som kan jämföras med Crufts i England och amerikanernas Westminster utställning, vann ”Aka” en stor pokal.

Hr. Ozaki, som var domare, gav följande kritik:
”Detta är en ung hanhund (10 månader gammal), som har fått det bästa från sina föräldrar, uppfödd av en medlem. Han har sin far ”Ishi’s” utmärkta pälskvalitet och harmoniska helhetsintryck. Från sin mor ”Koro” har han de korrekt snedställda ögonen och han har fått hennes rastypiska bakbensvinklar. En unghund med ett klassiskt shiba uttryck, mycket välutvecklad för åldern och som visar sig väl i ringen. Han ger ett djärvt och energiskt uttryck. Har bra rörelser och även om han skulle växa något mer kommer han troligtvis inte bli för stor, om man utgår från föräldrarnas storlek och att han redan nu är mycket välutvecklad. Denna lilla hund har en fantastisk utstrålning. Om han kombineras med en tik av liknande kvalitet kommer detta att höja kvalitén på rasen. Detta är grunden till att han idag är en av tre stora vinnare på denna utställning. Jag uppmanar ägaren att ta väl vara på denna hund, till glädje för framtida avel.”

Kapitel 10

Efter utställningen var det många som önskade att använda ”Aka” till sina tikar. Det kom tikar från hela Japan för att paras med honom och han blev far till ca 200 valpkullar. En av tikarna som betäcktes av ”Aka” var ”Hana”, vars föräldrar, i likhet med många av dåtidens hundar, vi inte vet namnet på. (Hon lär ha haltat, haft patella luxation eller möjligen HD). En dotter till ”Aka” och ”Hana” fick namnet ”Beniko”. Hon var en mycket god representant för rasen. Det har senare visat sig att denna tik blev den mest betydelsefulla av alla ”Aka’s” avkommor. Hon parades med sin halvbror (”Aka’s” son); ”Akani” och deras son, den röda hanhunden ”Naka Go Akaishiso” är en i raden av de betydelsefulla avelshundarna i rasens historia.

Naka-Go Akaishiso
Akani Aka Ishi Hisahara
Kochi
Koro Okänd
Okänd
Meigetsu Okänd Okänd
Okänd
Okänd Okänd
Okänd
Beniko Aka Ishi Hisahara
Kochi
Koro Okänd
Okänd
Hana Okänd Okänd
Okänd
Okänd Okänd
Okänd

Kennelnamnet Akaishiso har sitt ursprung från det berömda berget Akaishi, som betyder röd sten och ligger i Shinshu-provinsen.

”Akani” och ”Beniko” var också föräldrar till ”Koten”, ”Chihaya”, ”Kocho”, ”Fuji” och ”Hisamatsu”. De två sistnämnda var de bästa, men det är utan tvivel ”Naka” som har haft störst betydelse för aveln genom sina avkommor.

När vi får höra historien om ”Naka’s” liv förstår vi att det är ett mirakel att han överlevde och fick valpar efter sig. Att han lyckades med det är ett bevis på att han hade, för rasen, det önskade temperamentet och modet.

shiba

Då han var två månader gammal sändes han till Nagano-distriktet av sin ägare Hr. Tatsuo Nakajyo, för att där förbättra kvaliteten på hundarna. Vid fyra månaders ålder såldes han till Hr. Okeda från Kobuse. Lite senare fick han valpsjuka och var nära att dö. Det vakades över honom både dag och natt. Efter tre månader stod det klart att han skulle överleva. När han var 1 år blev han överfallen av en stor blandrashund. Episoden inträffade på ”Naka’s” område, som han försvarade med stort mod. Den andra hunden, som var betydligt större och starkare, jagades till sist bort och var då allvarligt medtagen. Liksom ”Naka”, som tack och lov kom ur slagsmålet med livet i behåll. Det tog över en månad för honom att tillfriskna efter den händelsen. Efter detta artade sig hans liv mindre dramatiskt.

På Nippos 12:e huvudutställning i Ueno-parken i Uokyo den 17 april 1949, ställdes han ut och vann över 97 konkurrenter. Han tilldelades också Nippos stora vandringspokal, som motsvarar dagens ”statsministerpokal”, som är den största ära en japansk hund kan uppnå. Detta var första gången en shiba blev utställningens bästa hund, sedan den prestigefyllda utställningen blev etablerad. Segern hade stor betydelse för rasens popularitet i Japan.

”Naka” hade en framgångsrik utställningskarriär, men det är ändå som avelshund han fick den största betydelsen. Han blev far till fem vinnare av ”statsministerpokalen” (BIS på Nippos huvudutställning). ”Naka’s” mest betydelsefulla avkomma var sonen; ”Nakaichi Go Akaishiso”.

Kapitel 11

”Naka” levde tills han blev 16 år. Han var i hela sitt liv ett exempel på den psykiska balans och mod, som är karakteristiskt för den japanska hunden. Det sades om honom att en hund av hans kvalitet föds bara vart 50:e till 100:e år. Sonen ”Nakaichi” var resultatet av en mor-son parning, då ”Nakaichi’s” mor var den tidigare omtalade ”Beniko” ( ”Naka’s” mor).

Nakaichi
Naka Akani Aka
Meigetsu
Beniko Aka
Hana
Beniko Aka Ishi
Koro
Hana Okänd
Okänd

Efter krigen inavlades det mycket för att bevara det bästa från de hundar som överlevde. Detta gjordes som en nödlösning för att det fanns så få verkligt bra hundar tillgängliga. Skulden till hälsoproblemen som vi har i rasen i dag kan läggas på denna extrema inavel, då rasen återuppbyggdes. Som exempel kan vi nämna ”Ishi’s” stela bakbensvinklar och ”Hana’s” hälta.

I sin bok Nihon Ken Hyakka, säger författaren Hajime Watanabe att problemen med saknade tänder kommer från den inavel som gjordes före och efter andra världskriget. Dagens japanska uppfödare arbetar målmedvetet för att komma till rätta med dessa problem från perioden i rasens historia, då det viktigaste var att bevara den renrasiga, klassiska shiban från utrotning.

På alla Nippos utställningar blir hundarnas tänder räknade. Hundar med tandförluster når aldrig toppen. Sundheten kontrolleras också vid de tester som hundarna måste genomgå. Idag är rasen i Japan i stort sett mycket sund. Men vi får inte glömma att arbeta för att bevara rasens sundhet även i framtiden. Detta kräver att uppfödarna är noga med urvalet av avelsdjur.

shiba

”Nakaichi”, som var röd, hade en unik öronställning. Sett framifrån så pekade centerlinjen i örat rakt upp och sett från sidan så hade öronen den karaktäristiska något framåtlutade ställningen. De var tjocka och gav huvudet ett prima helhetsintryck. Skallen var bred och ögonen beskrevs så här; vakna med ett brilliant uttryck. Nospartiet var bra utvecklat med kraftiga käkar. Han var harmoniskt byggd, även om svansen var något för stramt ringlad. Höjden var 38 cm. Han hade en naturlig värdighet och skönhet och utstrålade intelligens och mod.

”Nakaichi’s” kullsyster ”Nakakoro” har också haft stor betydelse som avelshund. Hon var livligare och skarpare än brodern. Hon var en mycket typriktig tik och var fullt i klass med de vinstrikaste tikarna på den tiden. Vi finner hennes namn i en rad stamtavlor. På grund av en skada i en tass som ”Nakaichi” fick under ett slagsmål med brodern ”Naka Aka”, blev inte hans utställningskarriär så framgångsrik som den kunde ha blivit. Han fick likväl en första placering på en utställning i Yamanashi, av den kände rasexperten Hr. Watanabe.

Inaveln på ”Nakaichi” nådde sitt maximum på 1950-talet. Ett exempel på denna extrema avel är ”Koronaka”. Denna hund var black&tan och blev själv en betydande avelshund. Hans stamtavla visar att han kan föras tillbaka till ”Nakaichi” och ”Naka” ett flertal gånger.

Koronaka
Koro Koroichi Nakaichi
Nakakoro
Naka Kitome Naka
Naka Kisanme
Kurohana Benimaru Nakaichi
Ichi Mari
(Nakaichi’s dotter)
Nakaichi Hachi Nakaichi
Hachi

shiba

Allt eftersom det blev fler hundar av toppkvalitet tillgängliga, blev inaveln stadigt mindre. I dag är det sällsynt att finna samma hunds namn i stamtavlor som går fem generationer tillbaka. Detta därför att det i dagens Japan finns så många typlika hundar, att man uppnår en jämn kvalitet på avkomman utan att behöva använda sig av inavel.

”Ishi”, ”Koro”, ”Aka”, ”Naka”, och ”Nakaichi” såväl som ”Beniko” är lika viktiga i shibans historia som ”Kongo Go” och ”Kinsho Go” är för utvecklingen av den amerikanska akitan. De shibor som vi har idag kan alltså härledas till ganska få hundar. Dessa var renrasiga hundar som överlevde det osäkra 30- och 40-talet. ”Aka” och hans avkommor har haft avgörande betydelse för rasen.

På nästföljande sidor kommer vi att presentera stamtavlor från några av toppvinnarna och från de viktigaste avelshundarna från 60- och 70-talet. Förhoppningsvis kommer vi, när shibans historia är slut, att kunna föra dagens shiba tillbaka till ”Aka” och de andra hundarna som lagt grunden till den moderna shiban.

Kapitel 12

Vi kommer nu visa stamtavlor och presentation av några av Japans toppvinnare från 1960- och 1970-talen.

På sidan 11 i denna serie presenterades ”Nakaichi”, som är en av rasens mest betydelsefulle avelshund och som ligger bakom så gott som alla shibor av idag. Vi studerade också hans barnbarn ”Koronaka’s” stamtavla, som visade en hög grad av inavel på ”Nakaichi”.

I denna artikel ska vi presentera fem betydelsefulla avelshundar. Alla har ”Nakaichi” i sin stamtavla. Detta är hundar som är kända för att ha lämnat en rad av toppvinnande avkommer på Nippos utställningar. De har alla haft stor betydelse för rasens utveckling.

Perioden som vi ska läsa om i denna och nästa artikel täcker 1960- och 70-talen. En period då rasen stabiliserades och förbättrades, vilket resulterade i den jämna och mycket typlika hund vi finner på Nippos utställningar idag.

shiba

Shiban är Japans populäraste hund. Det är självfallet både kvalitet och typskillnad på rasen om man ser den i helhet. De shibor som vi presenterar i denna artikel är hundar som visats fram på Nippos utställningar.

De fem hundar som vi presenterar i denna artikel är alla röda, men lägg märke till det starka inslaget av black&tan hundar i denna linje. ”Nakaichi” var själv röd, men en av hans förfäder; ”Koro”, som påträffas tre gånger i stamtavlan, var black&tan. Detsamma var hans barnbarn ”Koronaka”.

Förhoppningsvis kommer denna presentation att vara fascinerande om man är intresserad av att veta något om de hundar som finns bakom dagens shibor. Men man får se upp när man studerar stamtavlor, då det är risk att vi förväxlar namnen, eftersom många shibor fått namn efter de populäraste hundarna. T. ex. så har ”Tenko”, den första hunden som vi ska presentera, en sonson med samma namn och ”Koro-O”, en mycket viktig avelshund, har flera efterkommande uppkallade efter sig.

När vi läser namnet på en japansk hund är det oftast kennelnamnet som kommer efter ”Go”, t. ex. ”Tenko Go Jonenso”:

Tenko = Hundens namn
Go = Från
Jonenso = Kennelnamn

So, Sow eller Kensha betyder alla ”kennel”. Översatt blir detta ”Tenko från Jonen kennel”.

Vid andra tillfälle är även distriktet där hunden kommer ifrån med i namnet, t ex SHINSHU (ett distrikt i Japan). Exempel:

MATSUMARU GO SHINSHU NAKAJIMASO
pil pil pil pil
Hundens namn från distriktet kennelnamnet

I stamtavlorna som vi återger används endast egennamn, inte kennelnamn.

1. TENKO-GO JONENSO
Tenko-Go Jonenso
Senko Naka Akani
Beniko
Nachi Hime Naka
Chiri
Tama Hime Koro-O Korokoma
Mari
Ichishinme Ichitaro
Ishi Hime

”Tenko” var linjeavlad på ”Naka-Go” och var far till ”Yu Hime” och ”Tenryu”, två vinnare av statsministerns premie (Best in show på Nippos utställningar). Han finns bakom totalt elva av de vinstrikaste hundarna under denna period.

shiba

Hans egen utställningskarriär var inte så framgångsrik som en del av hans avkommor. Detta pga. att han saknade några premolarer. Trots det vann han premier på regionala utställningar hela sex gånger och blev placerad tre gånger på huvudutställningar.

Hans päls blev beskriven som ”röd som solen” och den var mycket lik originalfärgen hos den klassiska shiban.

”Tenkos” uppfödare Kenpei Ishikawa hade bedrivit uppfödning redan före krigen. Han var en av de mest inflytelserika personerna när det gällde att etablera Nagano-distriktet, som var ett viktigt centra för shiba-aveln före krigen.

”Tenkos” mors farmor ”Mari”, härstammade från ”Korodama”, en mycket känd black&tan hund från Shikoku.

 

Kapitel 13

2. Matsumaru Go Shinshu Nakajimaso
Matsumaru Go Shinshu Nakajimaso
Beni Yuki Beni-Ryu Benimaru
(son till Naikichi)
Beniyo
(dotter till Naikichi)
Sachi Hime Nakayu
Koma Midori
Aka Fusame Dai Ichi
Ichi Hime
Miyakko Hime Korosaku
Tsuru Midori

En stor procent av toppvinnarna på 60- och 70-talen hade ”Matsumaru” som farfar. Både ”Matsumaru” och hans dotter har vunnit statsministerns premie (BIS)

15 november 1970 vann hans dotter ”Maruhime” denna premie och 1½ år senare vann han den själv.

”Matsumaru” var röd och far till många valpkullar. Han dog 1979.

”Matsumaru” var också från Nagano-distriktet. På 50- och 60-talet sändes det ut ett stort antal topphundar från detta distrikt. Detta förde med sig att Nagano förlorade sin ledande position som huvudsäte för landets bästa shibor. ”Matsumaru” och ”Maruhimes” topp-placeringar satte Nagano på kartan igen.

3. Meiho-Go Shimamura
Meiho-Go Shimamura
Koronaka Koro Koroichi
Naka Kitome
Kurohana Benimaru
Nakaichi Hachi
Ee En Me Nakaichibumi Nakaichi
Fumi Hime
Haru Hime Pochi
Fuki Hime

”Meiho” var röd och vi finner honom i ett stort antal toppvinnande hundars stamtavlor. En av hans söner vann statsministerns premie. ”Meiho” var inavlad på ”Naka” och ”Nakaichi”. Han var en yngre bror till den berömda ”Fuji Nishiki”.

shiba

”Meihos” mor; ”Ee En Me” hade endast två valpkullar innan hon blev överkörd av en bil då ”Meiho” var 4 månader gammal. Det ställdes stora förväntningar på ”Meihos” kull pga. den äldre broderns framgångar.

I båda dessa kullar, som bestod av 8 valpar; 4 i varje kull, var det endast ”Fuji Nishiki” och ”Meiho” som hade perfekta bett. Många var intresserade av att köpa ”Meiho” som tidigt visade sin kvalitet, men uppfödaren Hr. Shimamura ville inte sälja honom.

”Meiho” var känd för sitt perfekta bett och sin fulltaliga tanduppsättning. En stor auktoritet; Hr. Genzo Satoda sade om honom:
”Denna hund företräder den förstklassiga kvalitet som Koronaka-linjen är känd för. Hans ögon är exceptionellt bra. Att hans bror ”Fuji Nishiki” också är en vinnare bekräftar att denna linje är lika bra som ”Koro O” och ”Fumi O-go’s” linjer. En stark utstrålning, perfekt nosparti och goda vinklar. Korrekt urajiro och krämvit färg på svansens undersida och korrekt uppförande i ringen är till heder för rasen.”

Kapitel 14

4. Kurata No Ishi Go
Kurata No Ishi Go
Ichiroku Nakaichi Naka
Beniko
Ichimaru Nakaichi
Kobi
Koro Hime Nakaichibun Nakaichi
Fumi Hime
Fumi Ichime Koro O
Fumi Kocho

shiba

”Kurata’s” uppfödare; Hr. Fujio Kurata, menade att ”Nakaichi” var den bästa shiban i rasens historia. Därför inavlade han hårt på honom och resultatet blev ”Kurata”, som var en röd hanhund. ”Kurata” vann en hel del på regionala utställningar och han vann också lantbruksministerns premie på huvudutställningen. Han betäckte många tikar av hög kvalitet och fick många toppvinnande avkommor. Han var själv efter den berömde ”Koro O”.

5. Hideyoshi-Go Shinshu Kirinso
Hideyoshi-Go Shinshu Kirinso
Beniko Beni Ryu Benimaru
Beniyo
Sachi Hime Nakayu
Koma Midas
Ume Hime Ichi Roku Naka Midori
Suzu Roku
Koro Hime Koro O
Fuji Wakame

shiba

”Hideyoshi” var röd och född år 1960. Han var den första shiban i Kyushu som vann statsministerns premie. Han var uppkallad efter en känd historisk person, som vann över alla de olika krigarklanerna på 1600-talet. ”Hideyoshi” kom egentligen från Nagano som så många andra topphundar på den tiden. Han ägdes av Hr. Shigeta Morinaga, som berättade att då ”Hideyoshi” anlände efter sin långa resa var han vid full vigör och hälsade mycket kärleksfullt på sin nya ägare.

Hans röda färg var annorlunda mot den som setts i Kyushu tidigare. På Nippos huvudutställning sade den kände domaren Watanabe om honom:

”Denna hund har en naturlig värdighet, troligtvis pga. sin långa utställningskarriär. Mycket bred skalle och bra kinder. Bra nosparti och ett underbart huvud. Mycket bra uttryck, naturlig, med väl balanserade proportioner. Prima pälsstruktur och idealisk färg. Han är i toppkondition på denna utställning och detta är ett resultat av ägarens goda och kärleksfulla träning”.

Som vi såg i den förra artikeln, använde man sig av en betydande grad av inavel under denna period. Grunden till detta var att det fanns så få shibor av bra kvalitet som överlevde krigen. Det var bara ”Nakaichi’s” linje som visade sig föra sina goda egenskaper vidare till avkomman på ett säkert sätt. På grund av denna inavel har vi dessvärre fått en del problem med rasen i dag. Det största problemet är tandförlust och bettfel, patellaluxation (knäledsfel) och HD-fel. Vi har inte det exakta talet för dessa problem, men de är alarmerande.

Dagens shiba-uppfödare i Japan har gett upp linje- och inaveln och menar att outcross (utavel) är det bästa för sundheten i rasen. Nu när det finns så många hundar av hög kvalitet att välja mellan, så är det mycket sällan att man kan se namn som går igen i stamtavlan flera gånger.

Idag har tand- och bettproblemen i Japan minskat tack vare noggrant val av avelsdjur. Hundarna måste också visa sin sundhet och styrka genom att följa ett speciellt program. De blir även hårt motionerade varje dag inför en utställning. En hund som inte är i toppkondition med utvecklade muskler etc. har ingen chans att vinna.

Kapitel 15

I de tidigare artiklarna i serien har Japans historia presenterats. Den har handlat om hur folk och deras hundar har invandrat till öriket. Vi har också läst om hur förfäderna till våra dagars shibor såg ut. I denna avslutande del kommer vi att ta del av hur rasen har spridits utanför Japan.

shiba

Det som i första hand skiljer Japan från resten av världen är att de flesta japanska hundarna har en genomgående djup röd färg (hos röda hundar) samt har alla tänder. I resten av världen finns det, bortsett från stora typskillnader, också en del hundar med dåliga eller felaktiga färger. Det är även vanligt med tandförluster och bettfel.

Men när vi hör hur svårt det är att få tag på bra avelshundar från rasens hemland är det ju förståeligt att en förbättring kan ta tid. Det är ju oftast ärftliga egenskaper vi pratar om. När vi då även är i den situationen att t.ex. standarden, som används utanför Japan, också tillåter fel färger, då blir det självklart ännu svårare.

För japanerna är det en självklarhet att ta vara på rasen – den är en del av deras kulturarv.

Att inte alla uppfödare utanför Japan vill – eller kan – förstå hur viktigt det är att bevara den rätta typen är trist. Att anpassa denna ”naturliga skönhet”, som rasen representerar för japanerna, till att bli en västlig ”showhund” är inte i samråd med Nippos intentioner.

USA

Utanför Japan var det till USA de första shiborna kom. De allra första var oregistrerade hundar, som de amerikaner som varit bosatta i Japan tog med sig hem efter andra världskriget. Även japanska invandrare har genom åren tagit med sig shibor till USA.

Den första kända registrerade shiban var en japansk import född 1973. Det har importerats ett stort antal shibor från Japan sedan 1970-talet och fram till vår tid. Dessa utgör grunden för den amerikanska shiban idag.

Fram till dess att rasen blev erkänd av den amerikanska kennelklubben (AKC) år 1992, har det funnits fyra olika klubbar som har representerat rasen:

shiba

  • Shiba Club of America grundades 1980 av amerikanska uppfödare bosatta i Kalifornien.
  • Beikoku Shibainu Akikokai (dvs. Amerikanska shibaintresserades klubb) är oberoende av AKC och registrerar sina hundar direkt i Nippo. Varje år arrangerar de en stor specialutställning (en av USA: s största shibautställningar) med domare från Nippo. Klubben startades på 1980-talet på västkusten av japanska invandrare. De följer helt och hållet Nippos standard.
  • National Shiba Club of America (NSCA) grundades på östkusten år 1983. Deras mål var att fortast möjligt få rasen erkänd av AKC. Klubbens första standard byggdes huvudsakligen på den amerikanska akita-standarden, som bl.a. tillåter vit färg.
  • The Shiba Ken Club kommer vi gå in mer på i nästa avsnitt.

Kapitel 16

The Shiba Ken Club grundades år 1987 av amerikanska uppfödare, vars mål är att rasen ska efterlikna shiban i Japan så mycket som möjligt (Nippostandard). Klubben utgav medlemsbladet ”The Shiba Journal”, vilket senare övertogs av Gretchen Haskett. Numera utges det av The Hofflin Publishing Company och har ändrat namn till ”The Shiba Review”.

Det säger sig själv att med så många klubbar, som till på köpet har så motstridande politik, blir det skiljaktigheter bland uppfödarna i USA.

Idag är rasen mycket populär i USA, vilket alltid medför risker. AKC’s standard, som blev godkänd år 1997, bygger i stort sett på Nippos standard. AKC har erkänt NSCA som rasens specialklubb.

Den amerikanska kennelklubben är oberoende av andra länders kennelklubbar och känner sig därför inte förpliktigade att följa hemlandets utarbetade gällande rasstandard. Detta i motsats till F.C.I. som anser att hemlandets standard är ett ideal.

shiba

CANADA

I Canada är rasen fortfarande ganska sällsynt, men ökar i popularitet. Avelsmaterialet härstammar naturligt nog från USA.

AUSTRALIEN

Australiens första shibor importerades från England år 1987. Stammen är uppbyggd på engelska och japanska importer. Rasen fick en flygande start när en shiba 1992 blev en av landets högst premierade hundar. Detta ledde till att rasen fick stor uppmärksamhet.

NYA ZEELAND

På Nya Zeeland finns det en liten stam av shibor som bygger på importer från England och Australien.

ÖVRIGA ASIEN

Taiwan har under de senaste åren importerat en del shibor av mycket hög kvalitet från Japan. På Hawaii förekommer det en del shibor som importerats från USA och Australien. I övriga delar av Asien är rasen sällsynt.

MELLERSTA ÖSTERN

I Israel finns det en liten shibastam av i huvudsak engelskt och australiskt blod.

Kapitel 17

EUROPA

shiba

I Europa registrerades den första shiban i Danmark år 1969. Den hunden fick ingen betydelse för rasens utveckling.

Italien var först med rasen på kontinenten. Under 1970-talet importerade kennel Del Wasabi (G. Chira & D. Rørich) sina första hundar från Japan. Rasen förblev sällsynt och det är den fortfarande idag. Detsamma gäller för Frankrike och Spanien.

I Tyskland, Belgien och Holland är rasen starkt etablerad. Stammen bygger på importer från Sverige, England, USA och Japan. I Holland importerade Cornelis Koot, kennel Aras as Actarain, sina första hundar från Sverige och Italien.

I Belgien har L. Vasseur, kennel Shakkosow, importerat hundar från Sverige, USA och Japan.

I Östeuropa är rasen sällsynt, men är nu på rask frammarsch. Det kan t.ex. nämnas att det i Tjeckien redan finns över 50 hundar.

ENGLAND

År 1985 kom de första hundarna till England. De importerades från USA av äkta paret Mitchell, kennel Kiskas. De är även kända för att ha startat med akita i England.

En annan uppfödare, som har haft mycket stor betydelse för den engelska shibaaveln är Roy Mulligans, kennel Makoto, som tillsammans med japanen Hisayoshi Kadowaki har importerat ett antal shibor från Japan under slutet av 1980-talet.

De senaste åren har det varit anmärkningsvärt få importer. Orsaken är kanske att det är mycket dyrt att importera hundar till England p.g.a. den långa karantänstiden (6 månader).

I april 1987 startades The Japanese Shiba Club of Great Britain och år 1992 visades rasen för första gången på Crufts. Rasen har nu certifikatstatus från den engelska kennelklubben (K.C). I England krävs det ett visst antal registrerade hundar innan de får konkurrera om certifikat.

K.C är på samma linje som AKC och är inte heller medlem av F.C.I. De har utarbetat en egen standard för rasen, som på några punkter avviker från den japanska standarden ( t.ex. färgen).

I England blev rasen fort populär och det har avlats fram ett stort antal hundar. De är inte alltid av bästa kvalitet, tyvärr. Två shibor har fram till nu uppnått titeln engelsk utställningschampion och flera hundar har placerats i gruppsammanhang.

IRLAND

Landet har en liten shibastam som grundats på engelska linjer.

Kapitel 18

NORDEN

SVERIGE

shiba

Det var Inga & Bror Carlsson, kennel Manlöten, som var de första uppfödarna i Sverige. De drev även en karantän och importerade shibor från Japan. Denna kennel hade i åratal monopol på rasen i Sverige, eftersom de inte sålde tikar till andra uppfödare. Manlötens hundar finns idag bakom många shibor i olika länder.

I Sverige har shibor vunnit både BIS på SKK:s utställningar och blivit champion of champions. De senaste åren har fler och fler uppfödare inom rasen importerat hundar från Japan, Australien och USA.

DANMARK

shiba

Danmark är det land i Europa där den första shiban registrerades redan år 1969, dock utan att denna hund fick någon betydelse för rasen. Det var först i slutet av 1970-talet som rasen fick en ordentlig start med hundar importerade från Sverige. Efter en svag början är Danmark idag det land i Norden där rasen har haft den snabbaste spridningen. Idag är shiban en etablerad ras med ett förhållandevis brett genmaterial baserat på importer från England, USA och Kontinenten.

FINLAND

Finland har en liten stam av hundar. Den första importen kom från Sverige år 1988. Samma år blev två hundar importerade från Japan, men dessa har inte haft någon väsentlig betydelse för aveln. Den finska stammen bygger idag huvudsakligen på svenska och engelska hundar.

NORGE

Norge har idag en shibastam baserad på importer från Sverige, England och Australien. Som kuriositet kan det nämnas att för över 20 år sedan bodde det en shiba i Tromsø. Denna hund togs hem från Japan av en sjöman och var inte registrerad.


Leave a Reply

will not be published